Söndags-sanning. Men är det helt enkelt inte bara så det är? Strunt i allt annat. Strunt i magmuskler och betyg smyckade med A, vad spelar det för roll om man inte har någon som behöver dig? Någon som vill att du ska vara den som tröstar, den som alltid är med på fredag kväll eller den som får höra allas pinsamma historier utan deras oro om du kommer knipa eller sprida. Tänk vad härligt om man kunde byta för en stund, inte vara den som trånar för uppmärksamheten utan om man kunde VARA uppmärksamheten själv som alla behövde.

Det känns ju sådär att det enda val jag gjort som jag aldrig kommer ångra är Psykologi 2-kursen. Behöver den, men den behöver också mig, vilket känns underbart.

Har tänkt och tänkt och tänkt, varför inte samla alla tankar på papper, eller ja, i datorn. Varför inte ta och skriva en bok bara för att det kanske är det enda vettiga man kommer göra i sitt liv, och för att det möjligen är det bästa jag kan. Så får det bli. Godnatt!