Överambitiöst

2013-11-27 | 22:26:43
Att leva i nuet, jag har aldrig riktigt uppskattat dess betydelse.
Alla mina tankar går åt framtiden och vart jag kommer sluta. Allting som varit så säkert förr är inte längre det.
Jag har varit naiv och trott att det skulle vara så lätt att klara tredje ring och bara hoppa in på en högskola. Det är nu jag har fått mina tvivel på mig själv, prestationsmässigt. Att få bra betyg spelar inte längre någon roll när det stora sakerna ligger och skaver i mina tankar.
 
Jag har alltid varit så säker på framtiden, på varje detalj. Jag värdesätter min framtid och därför försöker jag göra allt som kommer gynna den. Att jag då inte gjorde första högskoleprovet, kändes som ett misslyckande. Enligt vissa är det överambitiöst att göra det två gånger, men det har alltid varit mitt mål. Jag kände mig inte speciellt dum som överplanerade framtiden i minsta detalj, och därför kändes det så fel att jag inte tog den chansen. Jag tänkte anmäla mig, dagen före då jag såg sista datumet, men jag struntade i det. Det enda jag tänkte på var att ingen annan säkert skulle göra det. Nu inser jag hur jävla dumt det var att helt plötsligt ta beslut grundade på alla andras handlingar. Och visst gör det nu bara ont av den anledningen att jag jämför mig med andra som faktiskt gjorde det. Det finns fortfarande en chans att göra det till våren men om det fanns något jag ville vara överambitiös med så var det just förberedelser inför framtiden.
Jag vill inte ha ett jobb som jag bara vill glömma när jag kommer hem.
 
Samtidigt känner jag hur mitt gymnasiearbete rinner ut i sanden, något som jag också ville lägga ner mycket möda på men som blev mest liknar en vattenpöl i november i mina ögon.
Jag ser ingen början eller slut i den historien. Från första början fick jag höra av alla lärare hur fel och fel och fel mina idéer var. Jag gjorde allt för snabbt, jag hade inte begränsat mitt ämne, det skulle bli för stort.
I all den okonkreta kritiken försvann kämparglöden och motivationen.
 
Det känns bra att skriva saker som människor kanske kan relatera till, bara att få uttrycka något annat än bilder och obetydligt svammel, utan sanningen. Vad tjänar man på att inte vara ärlig? Man är väl mänsklig. Jag vill inte låtsas, inte här.
Det finns något vackert i allt som gör ont. Det är inte värt att dölja.
 

Kommentarer

Skicka en kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser)

Om du har en egen blogg/hemsida:

Speak up

Trackback