Honom.
Jag har aldrig trott på påståendet att man kan älska en annan människa mer än vad som var möjligt från början. Jag har varit väldigt cynisk, att det bara går ner. Att realismen slår in och det gråa och verkliga tilltar. Men idag. Fyra år, just idag. Och jag erkänner mitt fel. Det är aldrig, och kommer aldrig bli tråkigt att älska och leva med dig, eller med mig. Men, det har inte varit lätt. Det är inte en package-deal. Det är ett ihärdigt arbete, varje dag som bara vi förstår. Och när jag föll handlöst, i vintras, tappade bort mig själv någonstans på botten och var redo att ge upp. Då var du mitt enda, och reste mig. Jag förväntade mig ingenting annat. Vi står på en lojal grund.
När en hittar gamla, bortglömda bilder, på oss och allt du och jag är, blir det så självklart. Ett år som förlovad med dig. Men det enda det symboliserar, är det löftet, att vi alltid reser varandra när livet drabbar. Det är en ära att få vara äventyrlig, dum och ung med dig. Vem som helst kan försöka, men det är ett liv som bara du och jag förstår