Gjorde svallet lite vårfint för några veckor sedan.

 

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rage at close of day;

Rage, rage against the dying of the light

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

 

När jag skriver detta sitter jag vid mitt skrivbord, precis torkat bort tårarna och tagit mig samman.

Är för första gången efter en film, helt mållös, men samtiidgt sprängfylld med tankar och upplevelser som jag måste åtminstone försöka att formulera. Jag bör reservera mig för att dessa tankar är otroligt ostrukturerade och dessutom nykläckta. Dvs, innehållet i denna text kan uppfattas som galet och löjeväckande. Och tendensiöst i högsta grad. Att utlysa en spolieralert(!!!) är på sin plats. Detta är skrivet precis i stunden, och jag hoppas av hela min själ att jag kommer vakna imorgon och fortfarande känna på deta sätt. Jag måste förlöjliga mig själv till en viss mån, då mitt största mål för resten av kvällen är att undvika att störa eller rubba dessa känslor, genom ex. att slänga på en kass serie, dvs. kontrastera. Jag vill suga på detta så länge så möjligt. Jag har alltså sett Interstellar.

 

För första gången har jag också inte kunnat kontrollera mina känslor. Skiljelinjen mellan lip och hulkningar har varit trådtunn. Det första vattenfallet kom när gruppen återvänder från den första planeten av flera planerade besök och inser att de har förlorat 23 jordår på bara någon timme. Redan här måste vi stoppa och reflektera. De har alltså ingen vetskap om vad som har eskalerat under tiden som gått för deras nära och kära. Men när Cooper (McConaughey) sätter sig ner och tittar på de inspelningar hans son skickat till honom, då kulminerar känslorna. Under dessa två decennier har sonen presterar toppbetyg i skolan, träffat en tjej, skaffat barn, tagit över gården, upplevt sin morfars bortgång. Relationen till systern Murph, som har den centrala rollen i flmen, har försämrats. Och det är tanken här på att inte ha kontroll över tiden som nog berörde mig allra mest. Redan vid avskedet innan Cooper beger sig ut i rymden skär det inom en, och Murphs reaktioner upplevs som skrämmande autentiska (otrolig insats av skådespelaren Machenzie Foy! ).

Att gång på gång slås av det faktum att dem. Man blir galen på det moraliska ställningstagande har måste fröhålla sig till på oehört begränsad tid. Vid ett flertal tillgälen måste de tillämpa vågskålen. Ska vi rädda den potentiellt framtida mänskligheten, eller den nuvarandra som inkluderar våra egna? Det förstnämda alternativet är inte ens med största säkerhet befintligt, då de inte har en aning om ifall planeterna besitter potential för liv eller inte förrän de redan gjort ett val (förutom den lilla information de fått via sändare), slösas bränsle och befinner sig på plats. Samtidigt måste de välja vilken av planeterna de måste prioritera i mån av begränsat bränsle. När de till slut gör ett val och kommer till den andra planeten som en tidigare astronaut befinner sig alena på (precis som alla andra planerater de planerar att besöka) och har sänt signaler om och utvärderat, får man uppleva en käftsmäll. Austronauet hävdar att han har funnit stor potential för liv på planeten och man börjar förbereda för en "befruktning" av människoliv på plats. Det visar sig snart att austronaunet har talat osanning, och signalerat i ren desperation, av att ha varit ensam i flera år och längtat efter mänsklig kontakt.

Gruppen har således gjort en enorm uppoffring för ingen utdelning alls, pga en enda människa. Definitionen av ondska eller bara ren livslust?

Hur relationen mellan Murph och Cooper eskalerar är hjärnskärande genom hela filmen.

Så många existetiella frågor snurrar i mitt huvud. Vad är livet värt? Vad väntar sedan? Är det verkligen humant?

Interstellar är oförskämt mångfacetterad och dimensionell. Man lyckas bädda in familiära situationer, sociala relationer, humor, mörker, dödsångest samt panik, och placerat i ett flertal olika kontexter.

Såhär efteråt kan jag konstatera att detta inte är an average rymdfilm. Jag kan samtidigt konstatera att jag är otroligt kräsen i egenskap av filmsmak.

Jag vill inte avfärda dem som inte finner filmen lika intressant, underhållande eller tillfredsställande. Inte för att jag  upplever att det är filmens syfte överhuvudtaget heller. Jag påtvingar inga uppfattningar, utan detta är min allena.

I alla fall, kan jag konstatera, att Interstellar enligt min mening, har ett större ändamål, och därför är det, utan tvekan, den absolut bästa* film jag någonsin upplevt och kanske kommer att uppleva.

 

*bästa = mest berörande, tankeväckande, existentiella, utmanande, känslostormiga, förlåtande och moraliska.

 

 

Tredje gången som jag åker till skolan för tidigt pga ostrukturerade tankar. Men det är bara shjysst om man får smita med en annan seminariegrupp, sluta redan kl. 9 (då man annars inte ens vaknat) och sedan ta en frukost/brunch i Haga som är Göteborgs egen guldkant. Solen skiner bäst på dem gatorna. Att jag kom hem och internetet lade av för flera timmar framöver och att en hemsk kollektivtrafikolycka skedde 5 min ifrån oss och att Emil undkom med 20 minuter är en annan vardag som man bara kan glömma.

Fick tillbaka monstertentan igår på första delkursen i samhällskunskapen och jag lyckades faktiskt. Trots att livet kändes vedervärdigt under den månaden och att jag aldrig har varit så djupt på botten, så blev den färdig och avklarad. Och det blir långsamt bättre, och soliga dagar har god effekt. Måste skriva något om psykisk ohälsa framöver. Det är pinsamt hur tabubelagt det visar sig vara.

Tog faktiskt med mig kameran idag och fotade vårtecken vid Hagakyrkan, och ljuset var på min sida alltså, precis runt 11 snåret. Där kan man gå varje morgon och absorbera.

Ska sova och sola bort hela helgen utan att känna skam.

 

En gång var allt så tryggt och säkert, men så blev man vuxen alldeles för fort och började förstå, läsa om varför världen är funtad enligt olika premisser. Jag brukar se tillbaka och undra om jag hade trivts i en säng, careless in the world with nothing but 100 serier på agendan. Hakuna matata. Inga elavtal eller icakort.

Nu. Jag vill inte gör Weber rättvisa och bekräfta hans tes om att förnuftets gåva avförtrollar livet och berövar den på allt som brukade vara mystiskt och ovisst. Summan blir en grå massa på gatorna.

 

Men så tänker jag framåt, att jag vill ge livet en chans, ge mig själv en chans, att nå min fulla potential.
Har kommit till en återvändsgränd. Men så tar jag mig oftast förbi. Och även om det är mörkt så lever jag på tanken att där bakom finns ett sken.

För att leva är en konst i sig och det får vi inte glömma.

 

 

Det finns ett berg i Kviberg där man kan stå och få perspektiv. Där man ser allt.