Ibland går jag in på min egen Facebookprofil, och slås om och om igen hur allt ser så städat ut. Jobb, studier, bostad, relation, födelsedag. Jobb, studier, bostad, relation, födelsedag. Det är en utställning utan motstycke. Vi vet ju alla hur det är. Att springa till vagnen så svetten rinner, en yrsel på det, känna sig värdelös framför kurslitteraturen, inte nå dit man siktar, ha ambitionen att plugga påväg till jobbet men har inte köpt kort denna månaden heller så måste ha ögonen på hållplatserna som regnar förbi. Att lyckas, briljera, sälja, leverera, sjunka, falla, famla, klättra, revolutionera, känna in och a.l.l.t.i.d ifrågasätta. Det var ju en sak jag skulle göra. Och en annan, och en annan. Med tiden att bokföra.

VFU:n når sitt slut, och jag har gjort ett val. Snyggt - göra det där valet efter snart ett och ett halvt år. Det är ju det här jag ska göra. Ingenting annat. Ingenting annat passar en sådan som mig, som slungas mellan hopp och förtvivlan, beundran och avsky. Det är en utmaning, att försöka skapa glöd och intresse, att lyfta dem omotiverade, att besitta verktygen som ger alla en chans. Prata IS och terror, och lugna, belysa. Att tala djupt och aldrig skriva med röd penna. Pusslet. Det har inte varit städat, och det kommer aldrig att vara. Men det är här jag ska vara.

På samhällets viktigaste plats.