Kontrande kontrast

2019-02-21 | 14:09:22
Här sitter jag och tuggar text om tungt kriminella och deras psyke och simultant spanar på privilegiat Linné-folk och någonstans där mitt emellan kanske vi hittar mig för nu är det helg innan lön och jag har snott min grannes tvättid och gick mitt i cykelbanan igår för jag är ett barn av min tid och ville fånga en helt siiiked bra bild på blå himlen och sedan få dela med mig av denna på alla tänkbara medier. Men jag fick skäll av en cykeldam och tappade självförtroedet så det blev plus minus noll. 
I alla faaaalll. Har en rätt mäktig innegård. Vår tids mest svårfotade motiv, am I right?
 
Annars är det som redan nämnt -helgen innan löning- och jag filar på mitt sista bidrag till första delkursen på rättspsykologin. Blir så otroligt lat i slutet på saker. 
Något i kris för att man håller på att förlora en väldigt nära vän som man ändå gjort allt för och växt upp med. Jag är inte den som är den, och hymlar med kriser, det är sen gammalt. I perioder har jag skrivtorka men nu lättar det att få lätta på orden. Oavsett, så hade jag förlikat mig med tanken på att jag slutat vara (lika?) viktig för denna människa, men när man inte känner igen vem personen har blivit, och när man ses och blir behandlad som ett fkn mögel - det ska ingen människa behöva förlika sig med. Och då är det ändå en människa som jag månat otroligt mycket om, tagit hand om på diverse sätt, har promotat projekt, varit angelägen om välmående, uppmuntrat hit till gbg för att få en bättre chans i livet att göra det som hen drömmer om. Vad jag än tycks göra så räcker det inte till och det dränerar mig på energi. Samtidigt som det dränerar mig på energi att vara utan denna. Att lära sig leva utan den som varit mitt tryggaste på jorden, det skulle just nu kunna knäcka mig, inte 180% sysselsätting. Inga ord kan beskriva inverkan den här människa har gjort på mitt liv. Det är som att primalskrika och inte ens få ett eko tillbaka. 
Det här är väl också en rimlig kontrast till det jag annars visar och skriver där det verkar som att jag har det så jävla fett och allt är fiesta. Vältrar mig samtidigt i kris och sorg och går fullständigt ner mig, och sen klättrar jag mig illa tvunget upp och är up up up. Sorg i sig att jag tycks ha som bäst flow när jag skriver om sorg. Det är här jag ska infoga något hoppfullt. -hoppfullt carpe diem yada yada-
Ta vara på torsdagen! 
 
 
 
 

Kommentarer

Skicka en kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser)

Om du har en egen blogg/hemsida:

Speak up

Trackback