Jag bestämde mig för att inte göra detta inlägg i år, men jag älskar ju att plåta saker med mitt macroobjektiv, så här kommer det: julklappar 2015 + prylar jag införskaffat av presentkorten jag fick.
Är mer än nöjd över allt jag fått i år, bara bra saker som jag har nytta av.

 

Gudarna ska veta, att det krävs en otrolig möda att fånga glad men inte lika många delar medgörlig hund framför sned gran, med blicken in i kameran dessutom.

 

 

 

Det är en svår dag att sätta sig och skriva hemtenta, att prestera, när det enda jag kan tänka på är gårdagens hatbrott. Mina tankar är hos alla berörda.

I förrgår hade jag den sista föreläsningen i samhällskunskap på ett år framöver, och nu är det hemtenta som gäller.

 

 

 

Juni månad är välkommen, och således starten på mitt sommarlov. Har spenderat min sista dag på statsvetenskapliga under det första uni-året, och jag är ärligt talat helt utmattad. Det har varit ett tufft studentliv, med ett flertal motgångar och framgångar. Är så tacksam över att jag har de här månaderna att vila upp mig, och inte göra mycket vettigt alls. Firar mitt sommarlov med att äntligen boka resan jag och Emil alltid velat göra, till Berlin! Underbart att få spendera de dagarna bara med honom i en annan del av världen.
Den allra sista veckan kommer spenderas på Rhodos, och jag längtar så!
Hur jag ska spendera sommaren:
- Läsa massor av litteratur

- Långa och tuffa springturer i naturen
- Ett flertal timmar i solen
- Berlinresa, och således...
- Återuppta min tyska
- Mumsa ett tiotal glassar

- Fira Emils tjugoårsdag
- Picknik i skogen
- Bilturer med tung bas

När jag skriver detta sitter jag vid mitt skrivbord, precis torkat bort tårarna och tagit mig samman.

Är för första gången efter en film, helt mållös, men samtiidgt sprängfylld med tankar och upplevelser som jag måste åtminstone försöka att formulera. Jag bör reservera mig för att dessa tankar är otroligt ostrukturerade och dessutom nykläckta. Dvs, innehållet i denna text kan uppfattas som galet och löjeväckande. Och tendensiöst i högsta grad. Att utlysa en spolieralert(!!!) är på sin plats. Detta är skrivet precis i stunden, och jag hoppas av hela min själ att jag kommer vakna imorgon och fortfarande känna på deta sätt. Jag måste förlöjliga mig själv till en viss mån, då mitt största mål för resten av kvällen är att undvika att störa eller rubba dessa känslor, genom ex. att slänga på en kass serie, dvs. kontrastera. Jag vill suga på detta så länge så möjligt. Jag har alltså sett Interstellar.

 

För första gången har jag också inte kunnat kontrollera mina känslor. Skiljelinjen mellan lip och hulkningar har varit trådtunn. Det första vattenfallet kom när gruppen återvänder från den första planeten av flera planerade besök och inser att de har förlorat 23 jordår på bara någon timme. Redan här måste vi stoppa och reflektera. De har alltså ingen vetskap om vad som har eskalerat under tiden som gått för deras nära och kära. Men när Cooper (McConaughey) sätter sig ner och tittar på de inspelningar hans son skickat till honom, då kulminerar känslorna. Under dessa två decennier har sonen presterar toppbetyg i skolan, träffat en tjej, skaffat barn, tagit över gården, upplevt sin morfars bortgång. Relationen till systern Murph, som har den centrala rollen i flmen, har försämrats. Och det är tanken här på att inte ha kontroll över tiden som nog berörde mig allra mest. Redan vid avskedet innan Cooper beger sig ut i rymden skär det inom en, och Murphs reaktioner upplevs som skrämmande autentiska (otrolig insats av skådespelaren Machenzie Foy! ).

Att gång på gång slås av det faktum att dem. Man blir galen på det moraliska ställningstagande har måste fröhålla sig till på oehört begränsad tid. Vid ett flertal tillgälen måste de tillämpa vågskålen. Ska vi rädda den potentiellt framtida mänskligheten, eller den nuvarandra som inkluderar våra egna? Det förstnämda alternativet är inte ens med största säkerhet befintligt, då de inte har en aning om ifall planeterna besitter potential för liv eller inte förrän de redan gjort ett val (förutom den lilla information de fått via sändare), slösas bränsle och befinner sig på plats. Samtidigt måste de välja vilken av planeterna de måste prioritera i mån av begränsat bränsle. När de till slut gör ett val och kommer till den andra planeten som en tidigare astronaut befinner sig alena på (precis som alla andra planerater de planerar att besöka) och har sänt signaler om och utvärderat, får man uppleva en käftsmäll. Austronauet hävdar att han har funnit stor potential för liv på planeten och man börjar förbereda för en "befruktning" av människoliv på plats. Det visar sig snart att austronaunet har talat osanning, och signalerat i ren desperation, av att ha varit ensam i flera år och längtat efter mänsklig kontakt.

Gruppen har således gjort en enorm uppoffring för ingen utdelning alls, pga en enda människa. Definitionen av ondska eller bara ren livslust?

Hur relationen mellan Murph och Cooper eskalerar är hjärnskärande genom hela filmen.

Så många existetiella frågor snurrar i mitt huvud. Vad är livet värt? Vad väntar sedan? Är det verkligen humant?

Interstellar är oförskämt mångfacetterad och dimensionell. Man lyckas bädda in familiära situationer, sociala relationer, humor, mörker, dödsångest samt panik, och placerat i ett flertal olika kontexter.

Såhär efteråt kan jag konstatera att detta inte är an average rymdfilm. Jag kan samtidigt konstatera att jag är otroligt kräsen i egenskap av filmsmak.

Jag vill inte avfärda dem som inte finner filmen lika intressant, underhållande eller tillfredsställande. Inte för att jag  upplever att det är filmens syfte överhuvudtaget heller. Jag påtvingar inga uppfattningar, utan detta är min allena.

I alla fall, kan jag konstatera, att Interstellar enligt min mening, har ett större ändamål, och därför är det, utan tvekan, den absolut bästa* film jag någonsin upplevt och kanske kommer att uppleva.

 

*bästa = mest berörande, tankeväckande, existentiella, utmanande, känslostormiga, förlåtande och moraliska.

 

 

Tredje gången som jag åker till skolan för tidigt pga ostrukturerade tankar. Men det är bara shjysst om man får smita med en annan seminariegrupp, sluta redan kl. 9 (då man annars inte ens vaknat) och sedan ta en frukost/brunch i Haga som är Göteborgs egen guldkant. Solen skiner bäst på dem gatorna. Att jag kom hem och internetet lade av för flera timmar framöver och att en hemsk kollektivtrafikolycka skedde 5 min ifrån oss och att Emil undkom med 20 minuter är en annan vardag som man bara kan glömma.

Fick tillbaka monstertentan igår på första delkursen i samhällskunskapen och jag lyckades faktiskt. Trots att livet kändes vedervärdigt under den månaden och att jag aldrig har varit så djupt på botten, så blev den färdig och avklarad. Och det blir långsamt bättre, och soliga dagar har god effekt. Måste skriva något om psykisk ohälsa framöver. Det är pinsamt hur tabubelagt det visar sig vara.

Tog faktiskt med mig kameran idag och fotade vårtecken vid Hagakyrkan, och ljuset var på min sida alltså, precis runt 11 snåret. Där kan man gå varje morgon och absorbera.

Ska sova och sola bort hela helgen utan att känna skam.

 

Trots att jag inte önskade mig något alls i julklapp egentligen, fick jag en del ändå, som jag naturligtvis är tacksam över! Bara användbara saker. Fick ett presentkort på Akademibokhandeln också av min bror och en kaffekokare ifrån min mor som inte fastnade på bild!

 

Glasunderlägg i kork, och världens största mugg att häva te ur.

Min trovärdighet minskar avservärt när jag inte genomför mina egna löften. Jag har helt enkelt inte haft tid! Har fullt upp med att bli lärare liksom. VILL skriva, det är inte förändrat. Inte alls.

Sov ensam i lägenheten för första gången i går. Fastnade framför Sherlock på tv med kursboken i högsta hugg.

Tar för tillfället ställning om kommunaliseringen av skolan på 90-talet. Inga ord eller på tok för många kan beskriva det haveri svensk skola har blivit utsatt för. Ska debattera järnet imorgon på seminariet! Prestera, prestera.

Annars gör jag mest massor av saker förutom att studera. Lånar populärpsykologisk litteratur på biblioteket, fotograferar och filosoferar i ofantliga mängder. Ibland förstår jag inte hur min hjärna får plats i kraniet.

Snart två veckor kvar till Alex & Sigges Meningen med Livet. Peppad!

Köpte en liten söt pin med ett viktigt syfte.

För att inget barn ska vara ensamt, mobbat eller utfryst. För att ett hej räcker långt.

 

När jag läser detta om igen inser jag hur ovanligt jordnära inlägget blev. Och spretigt!

Den traditionen bryter vi aldrig.

 

Är himla lycklig över att ha första kursen på lärarutbildning avklarad! Ett mycket gott tecken.

 

Har tillbringat mina senaste två veckor ute på fältet, på praktik så att säga. Jag gick in med en ganska nervös och möjligen negativ inställning, och det är med stor sorg som jag imorgon gör min sista dag på skolan. Kommer bli svårt att lämna alla trevliga och motiverade elever, och inspirerande lärare. Höll min första lektion någonsin i onsdags om studieteknik och väldigt lyckad blev den! Fick bland all beröm höra att jag "briljerade" i min lärarroll. Så mycket mer tillfredsställande blir det inte! Härligt att få samla på sig erfarenheter och kunna skapa sin första "didaktiska relief", de moraliska och medvetna val jag som lärare gör i min undervisning.

Det finns inget mått på hur mycket jag har lärt mig, eller den mängd lärdom jag tar med mig vidare till utbildningen.

Hade gärna stannat längre, men förhoppningsvis kan jag få några vikaretimmar, bor ju händelsevis ganska nära Sävedalen.

 

Jag har under de senaste dagarna sörjt mitt vilande författande. Vill SKRIVA, det är ju det jag kan. Så varför, Evelina? Varför är du så passiv? Kan man tvinga sig själv att fatta tag om pennan? Är det verkligen nyttigt, om ens möjligt? Dags att ta reda på det. Jag har länge funderat på olika skrivprojekt, och har nu bestämt mig, eller närmare bestämt tvingar mig själv att skriva åtminstone en text av något slag i veckan här på bloggen. Och det handlar inte endast om simpel exponering, utan om effekten en publikation framkallar. Att det känns mer på riktigt, att det kräver ett slut, ett färdigt produkt. Jag tenderar tyvärr att låta finslipningen gå till överdrift.

Har som mål att publicera något vettigt litterärt innan helgen!

 

Dagens rubrik får presentera min favoritlåt just nu. Nyligen upptäckt Bon Ivers magiska toner.

 

Påbörjade "restaureringen" av pinnstolarna jag budade hem i somras, och blev äntligen färdig idag. Jag älskar att måla, och efter närmare fyra strykningar blev resultatet bättre än jag förväntat mig. De såg onekligen sorgsna ut innan jag tog mig an dem. Ett matchande rundat matbord väntar redan.

Tror jag sparar på efter-och-före-bilderna lite till faktiskt...

 

 

Det händer sällan att jag rekommenderar en film i denna blogg, men när det väl händer så är det en film ALLA bör se!

The dark matter of love är en dokumentär med temat utvecklingspsykologi, och handlar om hur en amerikansk kärnfamilj bestämmer sig för att adoptera tre ryska barn, två femåriga tvillingpojkar och en elvaårig flicka, Masha.

Frågeställningen genom filmen lyder: kan ett föräldralöst och möjligt oälskat barn, lära sig att älska?

Familjen bestående av mamma, pappa och tonårsdotter, bygger upp en naiv idealbild av hur deras framtida liv kommer att se ut. Föräldrarna har alltid önskat sig en stor familj, och tonårsdottern saknar syskonkärlek.

Två experter inom området som följer familjens resa, är medvetna om att denna drömbubbla snart kommer att spricka och verkligheten springa ifatt.

Adoptivbarn som kommer till en ny familj hamnar antingen i ett apatiskt tillstånd där inga känslor erfordras, eller blir ett närmare känslomässigt vrak med ständiga vredesutbrott. Masha hamnar i det första facket, och pojkarna i det sistnämda. Dessa två helt olika beteenden i det nya hemmet tär hårt på familjen.

 

En otroligt välregisserad dokumentär, med sporadiska inslag av filmsekvenser ifrån gammal forskning om barnets behov av närhet och tröst. Experternas analyser av barnens beteenden står till grund för vägen mot ett kärleksfullt hem. Trots att jag besitter ett omåttligt intresse för denna genren, så är jag säker på att vem som helst kommer bli fascinerad av deras berättelse.

 

 

Länge sedan känns det som, avsiktligt dessutom från min sida. Att dra den vanliga klyschan "jag har inte haft tid" vore lögn. Mycket har jag naturligtvis att göra, men jag har helt enkelt inte haft lust. Men NU behöver jag ventilera!

 

Vill egentligen hoppa över val-snacket, men jag kan bara inte. Jag kan inte dölja min besvikelse. Lövfén får bilda regering, men en riktig lam sådan ser det ut som.  Och så det där med SD. Spy-trött på blotta titeln.

Min första röst någonsin i riksdagsvalet gick till de gröna, och många fler lär det bli! Miljöfrågan bör lyftas!

Vet inte riktigt hur den politiska framtiden kommer te sig. Jag kan däremot med säkerhet säga att jag har blivit väldigt politisk, och det är naturligtvis en fördel som blivande samhällskunskapslärare.

 

Knappt tre veckor av utbildningen har passerat, och jag känner mig säkrare för var dag. Jag har inte yttrat mig alls mycket om just detta, men jag har varit livrädd rent ut sagt. Som förändringsallergiker har detta tärt på mig inombord. Omställningen har varit större och mer dramatisk än jag hade förväntat mig. Har än så länge bara träffat två stycken som också kommer direkt från gymnasiet...
Vill inte riktigt dela med mig av de tankarna jag haft, men de har inte varit vackra!

Nu känner jag mig faktiskt äntligen på banan! Utvecklingspsykologi har stått på schemat denna veckan och jag kan inget annat än älska det delmomentet. Riktigt intressant!

 

Till något helt annat, så är jag löjligt förälskad i våra nya botaniska sängkläder! Lyckades efter mycket tjat överala Emil. Han verkar tillhöra den gamla skolan där "tjejigt" och "pojkigt" fortfarande spelar en central roll.

Fick mig ett örngott också med 90 katter prick.

 

Imorgon är jag som vanligt, "ledig" och dessutom blir jag ensam hela helgen tillsammans med mina böcker.

 

Första veckan på GU har gått och jag överlevde. Har haft kursintroduktion, föreläsningar och seminarier än så länge och mer ska det bli. Jag är helt fullproppad med nya intryck och har dessvärre svårt att beskriva vad jag tycker. Föreläsningarna och främst föreläsaren är otroligt intressant(a)! Har träffat en hop nya trevliga människor, alla förövrigt är väldigt snälla.

Under september månad (kurs 1) är jag "ledig" på fredagar, och kommer bedriva studierna hemifrån. Skönt!

Har ännu inte fått ett fast grepp om ämnet didaktik men det reder sig.

Har varit trött varje dag jag kommit hem. Att ta in en stor mängd ny information varje dag tar mycket energi!

I helgen ska jag och Emil fira med middag och bio. 

Honom älskar jag.

 

 

 

 

Jag kan faktiskt inte komma på någon självbedrift som varit helt enastående, förutom möjligtvis vissa prestationer i skolan, som mitt gymnasiearbete som jag lade ner min själ i att skriva. Jag satte ribban väldigt högt och blev väldigt nöjd med resultatet!

Jag har varit stolt över Emil alla de gånger han inte gett upp på de allra svåraste uppgifterna. Naturligtvis också att vi kom in på högskolor!

 

Jag fotar ofta på automatisk förutom i osmakligt kvällsljus, mest för att jag ser väldigt små skillnader på de olika inställningarna. Jag har en såpass kraftig kamera som klarar auto galant! Vill inte höra ett ord om att allt annat än manuell fotografering skulle vara fusk.

 

Då jag har extremt känslig och dålig hy, är alla mina ansiktsprodukter anpassade därefter. Under hösten, vintern och våren använder jag mig av Duac och en fuktgivande kräm. Duac är min räddning mot min milda akne jag lidit av under ett antal år. Mirakelkräm, verkligen! Förövrigt väldigt snäll mot kroppen utan några bieffekter, till skillnad mot andra receptbelagda läkemedel för samma problem.

Förutom dessa använder jag Neutrogenas produkter som ej bör underskattas pga dess generösa prislapp. Riktigt bra produkter, som verkligen fungerar!

Under denna sommaren använde jag mig utav Exuviance, då jag inte får använda Duac i solen och dessutom måste ta en paus på några månader från kuren. Exuviance gjorde min hy otroligt len, men gav ingen nämndvärd effekt mot min problemhy.

 

 

Vinter:

Det bästa med sommaren var så klart resan till Turkiet. 

Den svenska sommaren däremot bjöd på många mysiga småturer till olika platser i Dalsland som jag och Emil har gjorde. Att bara kunna ta bilen vart som helst. Frihet cirka.

Jag måste nog ockå säga att jag är tacksam över att de allra hetaste temperaturerna äntligen försvann. Jag är antagligen ett praktexempel på en vintermänniska. Alla uppskattar inte att svettas 12 timmar om dygnet två månader i sträck.

 

Att ta studenten var spännande, festligt, rörande, läskigt och oförglömligt. Flera månader av planerande med allt vad klänning och champagne innebar, för att sedan stå där längst fram på trappan och ungefär, "hur kom jag hit?"

Utan att låta som en pretentiös plugghäst så måste jag erkänna att jag kände en enorm separationsångest från skolan. Jag trivdes väldigt bra under stora delar av utbildningen. Den satte djupa spår i mig, uppenbarligen med tanke på mitt yrkesval.

 

Det resterande halvåret kommer vi investera vår tid med näsan i kurslitteraturen, så nej det blir ingen resa mer i år. Nästa år däremot ska vi försöka ta oss någonstans i Europa. Dessutom vill jag hemskt gärna till Berlin. Det största drömresemålet just nu.

 

Ja, Emil ska studera på Högskolan Väst!

 

Känns det spännande att börja på universitetet? :)

Jag pendlar mellan känslorna av att vara jättepeppad att få börja plugga igen, och livrädd då jag är cirka allergisk mot större förändringar. Det tar längre tid för mig att acceptera stora omställningar och jag tampas med smärre ångest. Nya kapitel är alltid spännande att öppna, men bör göras med stor försiktighet.

 

 

VilkEN? Singular? Det där är bara elakt att fråga. Alltid supersvårt att välja ut en specifik. I så fall får jag nog säga Veronica Mars. Jag såg den första gången på tvåan när jag var mindre och har sedan dess varvat den ett antal gånger. En klassiker så klart, med många kända ansikten som startade sina skådespelarkarriärer från och med serien.

Just nu: Jag såg nyligen klart på The Killing på Netflix, och är helt blowned away. Manus, skådespelarinsats, miljön, ALLT är definitionen av perfekt. Se den!

 

 

Min anatomi känns uppbyggd på 55% rutiner, ändå tenderar jag att bryta dem sporadiskt. Så JA!

Mina hygienrutiner är dock strängerligen odödliga. En aning absurda också. Jag kan till exempel inte duscha före en timme efter jag ätit något. Då är duschen helt värdelös. Den största anledningen till varför jag håller mig mestadels frisk är nog på grund av mina frenetiska handtvättar. Så fort jag vidrört mat kan jag inte pilla på något annat förrän jag tvättat händerna.

 

 

Min värsta mardröm skulle vara att tvingas äta på ett typical american stake house. Mår illa av blotta tanken.

Annars skulle jag nog dö av chock ifall någon skulle utsätta mig och min klaustrofobi för ett trångt utrymme, t.ex ett trångt fläktsystem, som i filmen Poseidon. Kan inte sitta still när jag ser den scenen.

 

Dem som gynnar ALLAs intressen och inte bara några ynka procentenheter av vår befolkning. Dem som ser till allas lika värde och möjlighet att uppnå livskvalitet.

 

 

Vi, innebärande jag och Emil, har fått en 3:a på 56 kvadrat i Kviberg.

Vi hade sökt i flera månader och fått ett par erbjudanden som sedan tilldelats andra med längre kötid. Vi var naturligtvis inriktade på att få en tvårummare, så vi är mer än tacksamma!

Kommer högst troligt berättas mer om detta längre fram.

 

Från och med ikväll startar jag en frågestund på la blog. Ni kan fråga allt mellan himmel och jord, från favoritserier, fotografering, fotograferingstips, till frågor om det framtida Göteborgslivet. Svaren kommer börja dyka upp nästa vecka, så pass på! Comment belooow!

 

 

 Äntligen har jag semester på riktigt. Kan ju tyvärr inte kalla det sommarlov längre, men vi ska inte hänga läpp!

Jag sätter mig framför datorn då och då, öppnar ett nytt dokument och försöker formulera mig men misslyckas varje gång. När jag väl sitter på spårvagnen hör jag mig själv skapa sammanhängande blogginlägg. Väldigt frustrerande såklart när dessa aldrig blir förlösta.

 Det har varit ett par intensiva jobbveckor som aldrig verkade ta slut. Jag får i alla fall en hel augustimånad innan skolan börjar till hösten. Längtar med stor nervositet och spänning. Ägnar så klart stor verksamhet åt lägenhetssökande. Håller tummarna!

Den tid som är kvar av sommaren ska försöka spenderas med vänner och bekanta. På lördag är det naturligtvis det årliga kanotmaratonet. See you there?

Veckan därefter styr vi mot Göteborg och dess kulturkalas! Strosa runt på gatorna, smaka på vad The Internatinal Food Market har att erbjuda av världens matkultur OCH se bland andra Naima Train, Linnea Henriksson och Laleh (!?!) på scen. Kommer bli perfa!

Som ni ser på designen har jag varit i farten bland kodmallarna igen. Ville pröva på ett mer rent utseende som skulle ge mer fokus på bilderna. På prov än så länge, gillar jag det inte så är det lilla experimentet snart över.

Jag tackar för deltagandet i min survey om vad ni ville se här i bloggen. Ska verkligen ta åt mig av era svar.

Imorgon har jag tänkt starta en frågestund som jag låter pågå i en vecka cirkus.

 

Stay tuned!

 

En typisk söndag kan man ju ta bilen genom den slingrigaste vägen i Sverige, för att få sig lite räkmacka, se på båtarna som slussar, gå i antikaffär och känna på handgjort glasarbete.

Njöt av det varma vädret innan himmlen öppnade sig och ett skyfall kom som oväntat.

På kvällen drog vi en mjukglass i Skåpa, med nötkross så kläärt, en tradition som har blivit firad lite för mycket det senaste...

 

Inleder minisemestern med en ljummen badtur. Tog även en kort visit till Baldersnäs där en aktion samt ett bröllop ägde rum! Fick med oss karameller hem dessutom.