En gång var allt så tryggt och säkert, men så blev man vuxen alldeles för fort och började förstå, läsa om varför världen är funtad enligt olika premisser. Jag brukar se tillbaka och undra om jag hade trivts i en säng, careless in the world with nothing but 100 serier på agendan. Hakuna matata. Inga elavtal eller icakort.

Nu. Jag vill inte gör Weber rättvisa och bekräfta hans tes om att förnuftets gåva avförtrollar livet och berövar den på allt som brukade vara mystiskt och ovisst. Summan blir en grå massa på gatorna.

 

Men så tänker jag framåt, att jag vill ge livet en chans, ge mig själv en chans, att nå min fulla potential.
Har kommit till en återvändsgränd. Men så tar jag mig oftast förbi. Och även om det är mörkt så lever jag på tanken att där bakom finns ett sken.

För att leva är en konst i sig och det får vi inte glömma.

 

 

Det finns ett berg i Kviberg där man kan stå och få perspektiv. Där man ser allt.