Här sitter jag och tuggar text om tungt kriminella och deras psyke och simultant spanar på privilegiat Linné-folk och någonstans där mitt emellan kanske vi hittar mig för nu är det helg innan lön och jag har snott min grannes tvättid och gick mitt i cykelbanan igår för jag är ett barn av min tid och ville fånga en helt siiiked bra bild på blå himlen och sedan få dela med mig av denna på alla tänkbara medier. Men jag fick skäll av en cykeldam och tappade självförtroedet så det blev plus minus noll. 

I alla faaaalll. Har en rätt mäktig innegård. Vår tids mest svårfotade motiv, am I right?

 

Annars är det som redan nämnt -helgen innan löning- och jag filar på mitt sista bidrag till första delkursen på rättspsykologin. Blir så otroligt lat i slutet på saker. 

Något i kris för att man håller på att förlora en väldigt nära vän som man ändå gjort allt för och växt upp med. Jag är inte den som är den, och hymlar med kriser, det är sen gammalt. I perioder har jag skrivtorka men nu lättar det att få lätta på orden. Oavsett, så hade jag förlikat mig med tanken på att jag slutat vara (lika?) viktig för denna människa, men när man inte känner igen vem personen har blivit, och när man ses och blir behandlad som ett fkn mögel - det ska ingen människa behöva förlika sig med. Och då är det ändå en människa som jag månat otroligt mycket om, tagit hand om på diverse sätt, har promotat projekt, varit angelägen om välmående, uppmuntrat hit till gbg för att få en bättre chans i livet att göra det som hen drömmer om. Vad jag än tycks göra så räcker det inte till och det dränerar mig på energi. Samtidigt som det dränerar mig på energi att vara utan denna. Att lära sig leva utan den som varit mitt tryggaste på jorden, det skulle just nu kunna knäcka mig, inte 180% sysselsätting. Inga ord kan beskriva inverkan den här människa har gjort på mitt liv. Det är som att primalskrika och inte ens få ett eko tillbaka. 

Det här är väl också en rimlig kontrast till det jag annars visar och skriver där det verkar som att jag har det så jävla fett och allt är fiesta. Vältrar mig samtidigt i kris och sorg och går fullständigt ner mig, och sen klättrar jag mig illa tvunget upp och är up up up. Sorg i sig att jag tycks ha som bäst flow när jag skriver om sorg. Det är här jag ska infoga något hoppfullt. -hoppfullt carpe diem yada yada-

 

Besökte bokmässan i helgen. Planerade att köpa noll men kom ändå hem med 4 böcker hem över budget. Träffade och fick lite kladd i bok av Silvana Imam samt Per Englund och Mathias Leclér (aka Villfarelser). Beväpna tanken yaas. Framtida gadd-material. 

 

Fick också med mig två böcker om kärlek. Jobbiga jävla sorten också. Tyder på en svag period igen. Kladdar och har mig i böcker och post-its, helst överallt. Helst i fickorna på jeans som tvättas och luddar överallt. Helst i mobilen mellan att-styra-upp- och buffert-mot-ångest-listor. Gå-inte-sönder-listor. Helst ska det vara såriga kärleksnotes som man läser i efterhand och tänker, fan. vad. bra. att. du. tog. dig. samman. Denna gång. Igen och igen. Att någon kunde vara så viktig, och sedan inte är det längre. Gillar det inte. När det går utom kontroll. Vad hände. Hur blev man hel. Hur står jag upp. Ett tag kunde jag inte. Ro infinner sig till slut. En dag är allt vi sa bara ord. Skrek att jag förlorat dig. Nu vet jag inte vem. Nu är jag rik. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Saker jag tänker på:

Hur det går ett alarm i mig när någon säger till mig"ahmen vad förväntade du dig då?" i olika sammanhang-  Ja SORRY för att jag inte förväntar mig rasism, kvinnohat, blod och allt elände i världen vart jag än går. Jag tänker att jag ska förvänta mig det bästa av människor, om jag inte gjorde det så skulle jag lägga mig ner på marken och ge upp.

Hur otroligt less jag blir när jag väl blippar mitt västtrafikkort på tåget och ingen tågvärd kommer och checkar mig. Det är ju just därför jag betalar, inte för att jag ska göra rätt för mig. Det ska vara ömsesidigt. Jag handlar efter vad jag får - timmetal sena tåg och ockerpriser.

Hur det kan få finnas en så jäääädra osmidig transitionsfas när man ska byta bank. Ska vara utan kort och konto i två veckor. "Ta ut lite pengar så du klarar dig", "men hur vet jag när jag inte har tillgång till mina gamla konton längre?" - "du får ett brev" - jojo för brev verkar ju i realtid och så vidare. Så det ska bli en liten överaskning när kortet spärras på plats.

Hur fint det är när solen kommer tillbaka bakom molnen. Då blir allt så himla bra.

Hur jag tänker varje gång jag får hicka: och jag som nyss var så lycklig..

Hur och när jag måste köpa en ny dator, då min nuvarande är helt opålitlig och en reparation skulle vara en varken hållbar eller billig historia.

Hur jag ska hinna med livet.

Hur jag måste börja tänka mer realistiskt. Satt kvällen innan psytentan och var så säker på att behöva blanka, och sen gick det vägen ändå. Tro på dig!! Våga tro.

Jag har varit på bibblan sju gånger den senaste veckan.

Prestera prestera prestera prestera prestera

Sådär gör man inte om man är vettig. Är jag vettig? Hur vet man det?

Hur jag vet att jag är duktig på att provocera, och folk må tro att jag inte vet, men jo, jag bryr mig bara inte.

Hur skönt det är att säga "jag bryr mig inte" och det faktiskt verkligen är så. Att det inte alltid är en utnyttjad lögn för att rusta sin stolthet.

Hur jag filar på en hypotes om att dalslänningarna är dem verkliga upphovsmännen till Sveriges väletablerade jantelag. Du får inte vara för glad, så roligt var det inte. Men vad är det nu då? Raska upp dig. Den som är ledsen är en börda. Tjäna inte för mycket, då är du inom riskzonen för att "vara något". Tjäna heller inte för lite, då lever du ju på bidrag, men vänta nu här, det är ju VÅRA HÅRT ARBETADE PENGAR du förvaltar. Då är du ingenting. Du bidrar inte. Men vad är det jag ser? Någon som bryter mot normen vi byggt upp, aka den enda vettiga dygen there is, varför? Varför kan man inte bara vara som alla andra och leva så som alla lever? Det främmande är livsfarligt. Det bränns och bits. Kan komma för nära.

Hur killar tar plats. Gör inte det. Var inte så övertygade om er egen förträfflighet. Den finns inte. Hur varje gång vi har en manlig föreläsare så skrattar vi oftare än när vi har en kvinnlig, och det gör mig ledsen.

Hur stigmatiserat det är att inte vara vit blåögd normalstörd handla på ica se på mello träna på friskis&svettis äta chips i smyg och gilla motsatt kön.

Hur jag ibland drar en inre suck och bara känner, varför kan vi inte bara låta alla vara hur dem vill? Det berör oss ju inte.

Hur livet är som en amatörtyckare - och med det menar jag inte folk som tycker utan att ha "rätt" att tycka, utan jag syftar på dem i 25+ åldern som tycker, och närmast hatar, överallt i sociala medier om helt oväsenliga saker på att sätt som indikerar på att de inte kan skilja mellan tycka på sin kammare och tycka på nätet. T.ex: Ica marknadsför en ny ekologisk gurksort i sitt sortiment. Tro på fan att även där kan folk komma att bli ovänner. Billy säljer sin indiska ryamatta på blocket på Göteborg köp & sälj - Äru helt jävla blåst elr sälja en sån ful skit här den har ju to.m hål i kanterna och för det priset blir fan lack jävla brööööööl.

Vad är det där ens? Vad ska man ens kalla det där? Alla åsikter behöver la inte bäras på utsidan! Och så associerar man näthatet med ungdomarna och att de förebyggande insatserna ska riktas mot den målgruppen, när 25+:arna bär på minst lika mycket skuld i frågan.

 

Hur jag måste tänka mer positivt :)

Ibland går jag in på min egen Facebookprofil, och slås om och om igen hur allt ser så städat ut. Jobb, studier, bostad, relation, födelsedag. Jobb, studier, bostad, relation, födelsedag. Det är en utställning utan motstycke. Vi vet ju alla hur det är. Att springa till vagnen så svetten rinner, en yrsel på det, känna sig värdelös framför kurslitteraturen, inte nå dit man siktar, ha ambitionen att plugga påväg till jobbet men har inte köpt kort denna månaden heller så måste ha ögonen på hållplatserna som regnar förbi. Att lyckas, briljera, sälja, leverera, sjunka, falla, famla, klättra, revolutionera, känna in och a.l.l.t.i.d ifrågasätta. Det var ju en sak jag skulle göra. Och en annan, och en annan. Med tiden att bokföra.

VFU:n når sitt slut, och jag har gjort ett val. Snyggt - göra det där valet efter snart ett och ett halvt år. Det är ju det här jag ska göra. Ingenting annat. Ingenting annat passar en sådan som mig, som slungas mellan hopp och förtvivlan, beundran och avsky. Det är en utmaning, att försöka skapa glöd och intresse, att lyfta dem omotiverade, att besitta verktygen som ger alla en chans. Prata IS och terror, och lugna, belysa. Att tala djupt och aldrig skriva med röd penna. Pusslet. Det har inte varit städat, och det kommer aldrig att vara. Men det är här jag ska vara.

På samhällets viktigaste plats.

 

 

En gång var allt så tryggt och säkert, men så blev man vuxen alldeles för fort och började förstå, läsa om varför världen är funtad enligt olika premisser. Jag brukar se tillbaka och undra om jag hade trivts i en säng, careless in the world with nothing but 100 serier på agendan. Hakuna matata. Inga elavtal eller icakort.

Nu. Jag vill inte gör Weber rättvisa och bekräfta hans tes om att förnuftets gåva avförtrollar livet och berövar den på allt som brukade vara mystiskt och ovisst. Summan blir en grå massa på gatorna.

 

Men så tänker jag framåt, att jag vill ge livet en chans, ge mig själv en chans, att nå min fulla potential.
Har kommit till en återvändsgränd. Men så tar jag mig oftast förbi. Och även om det är mörkt så lever jag på tanken att där bakom finns ett sken.

För att leva är en konst i sig och det får vi inte glömma.

 

 

Det finns ett berg i Kviberg där man kan stå och få perspektiv. Där man ser allt.

 

 

 

 

 

 

Såhär såg mitt liv ut 2014 om man klipper och klistrar - bildligt och bokstavligen:

"Nästa år väntar omåttligt många förändringar och stora händelser." - Evelina Nilsson 31 december 2013, copy paste från bloggen. Det krävdes inga övernaturliga förmågor för att förutspå året som skulle komma. aldrig hunnit med så mycket tidigare, sett så mycket, lärt mig så mycket, fångat så mycket.
Årets första månader gick åt till student- och balförberedelser, men även långsiktiga planer skulle smidas. Satt klistrad hela våren framför antagningsstatistik, meritpoängsuträkningar och gymnasiearbete. Kämpade blodigt och överambitiöst med det sistnämnda trots många motgångar. Där och då föddes mitt omåttliga intresse för språk. De detaljerna som ingen annan ser.
I April åkte vi på studieresa till Bryssel. Ett par riktigt trevliga dagar med mina. På bilden kan man se hur körsbärsblommorna pryder utsidan av Europaparlamentet. Lärorik resa.
16 samma månad fyllde jag värdelösa 19 år. Det har ändå varit tryggt att befinna sig i mellanåldern. Inte riktigt ungdom, inte riktigt vuxen.
Maj månad avslutades med studentbal på Baldersnäs Herrgård. Fick vara oförskämt vacker med min kavaljer vid min sida. Den smärtan i vaderna som infann sig morgonen efter - we do not speak of.
Till sist, skulle hatten på och allt slit vara värt. Under längsta dygnet i universum hann jag äta champagnefrukost, böla sönder mitt tal, motta betyg, springa ut och ner för trappan, bära ton runt halsen, åka flak, ha studentfirande hemma, festa på kvällen, glömma studentmössan i bilen hem. (Den återfanns dagen efter). Vi kan utlämna den sorliga delen där jag inser att jag tyvärr träffade vissa människor för förhoppningsvis inte, men kanske sista gången på väldigt länge.
Knappt 2 dagar senare satt vi på flyget ner till varmare klimat på en liten halvö. 30 grader är inte fy skam, under en begränsad tid åtminstone. Samma datum, vår treårsdag, förlovade vi oss.
En egentligen händelselös sommar passerade, med inget mer än lägenhetssökande och förberedande för 1 september då jag började på en 5 och ett halvt års utbildning på Göteborgs Universitet. Kaotisk månad, med allt för mycket osäkerhet och ångest. Träffade en hop med underbara människor. Lärde mig så mycket, breddade och breddar fortfarande mina vyer till oändligheten.
Efter all väntan fick vi äntligen flytta in i vår första lägenhet!
 
För att summera 2014 i mer abstakta termer:
I år var jag over all gladare. Minns att jag kände mig väldigt plain 2013, det var ett väldigt bra fotoår, men inte allmänt. I år har jag varit mer mig själv med ständiga toppar och dalar. Jag skulle aldrig vilja vara på något annat sätt. En möjlig bakomliggande orsak skulle kunna vara årets karaktär - händelserikt. Mellan alla goda händelser, när jag väl hann tänka efter, sjönk humöret och orken.
Jag är otroligt stolt över mig själv, för att jag har fattat. Den onda besvikelsecirkeln över mina frånvarande prestationer på skrivfronten, t.ex, har jag lyckats bryta. Jag insåg att jag ställde alldeles för höga krav på mig själv och förväntade mig för mycket. På köpet hittade jag också metoder för att komma till skott. Jag skulle aldrig kunna räkna mina dagliga åstadkommanden i tecken som många författare gör. Det handlar inte om att skriva det andra vill läsa, utan det jag vill framföra. Varje mening behöver inte klinga vackert, men det är ditt signum. Det är en kamp, men den går att övervinna. Man får aldrig glömma, att dem bästa författarna, är egentligen filosofer som vill pränta ner sin fantasi på papper. Därav
När det kommer till läraridentiteten skulle jag kunna skriva så mycket som inte intresserar ens minoriteten av mina läsare. Det räcker med att säga att jag har funnit en glöd, jag sväljer inte allt jag hör på utbildningen, det föreläsarna säger, jag bildar mig en egen uppfattning. Alla kan tycka om skolan och lärarprofessionen. Det känns främmande att argumentera för något helt nytt, och det med glädje.
Jag brukar aldrig formulera nyårslöften, då de tenderar att bli hopplöst betingade.

Men mål för 2015 har jag mängder av:
Läsa mer facklitteratur, blogga och fotografera oftare, älska och bli älskad av honom, ta plats, våga säga ifrån (t.ex till grannar som obarmhärtigt länge och väl spelar Harlem Shake), göra allt för att trivas på Statsvetenskapliga till våren, vara en ambitiös praktikant till hösten, lita på att det jag säger har värde, ta kontroll över min ångest, träffa ännu mer trevliga människor på gu, ENDAST skriva när jag känner för det.

 I allt jag gör brister eller bär isen. Jag kommer falla igenom den, men det finns något vackert i dem stunderna när man lyckas ta sig upp. 2014 var ett mycket fint år,

 Ursäktar för ett eventuellt hippie-mode på nyårskrönikan. Det er for vildt.
Hoppas att ni får en fin nyårsafton! Vi ses 2015!
 

 

 

 

Jag är så smärtsamt starstuck just nu. Det finns en liten chans att jag har fastnat i hans minne.

 

 

I morgon är det meningen att jag ska springa ut för sista gången från min gymnasieskolan, hoppa ner för trappstegen, ta emot blommor och upp på studentflak. Det är meningen att jag ska vara lyckligast i världen för att äntligen, efter 13 år, vara färdig. Jag hänvisar till det Alex&Sigge nämnde om denna lycka, i sin podcast. De tvivlade på att knappt 35% känner denna äkta eufori, 35% som står bredvid och låtsas, och resterande procent som bara sjunger med. Vem kommer vara vem?
I februari, mitt i fokus på gymnasiearbetet, vaknade jag en dag och insåg att "fan, nu är det ju slut." I nästan en hel vecka kände jag en kris, en panik över att inte hinna. Listan på saker vi aldrig kommer göra igen, kan göras lång.
13 års minnen, känslor och anekdoter jag aldrig kommer glömma.
Kan ju säga att det var rätt märkligt att vara mitt i den krisen när ingen annan var det. Den känslan ska ju inte manifestera förrän en vecka efter, lugnet efter stormen? Men jag är ändå tacksam över det förskottet. Jag har haft månader på mig att greppa att imorgon, kommer något till ände.

Men jag är inte färdig.
Det har aldrig varit mitt mål, att vandra ut ur skolan och aldrig komma tillbaka. Aldrig öppna en bok eller aldrig återfinna mig i samma lokaler. Dessa tre år måste ha präglat mig mer då jag vill tillbaka. Det var inte just atmosfären i skolan som planterade idén i mig om att bli lärare, utan min passion för särskilda läroämnen.

 

Ett par dagar i rent helvete med stressen som martyr och sedan ytterligare ett par för att läka och lugna nerverna. När man vaknar en dag och inser att allt ska göras under samma månad, och tiden verkar ta slut. Då gäller det att prioritera så klart, och försvinner all fritid. Har inte fotat lika flitigt på sistone, inte heller kan jag se på serier utan dåligt samvete. Men det kommer att vara värt det, utan tvekan. Har också äntligen bestämt bal- och studentklänning och ska beställa i veckan. Det tog sin tid att vänja av ångesten vid blotta tanken på att det finns en ändpunkt där i horisonten. Eller så går man på hemmafest i Långed med fint folk, surplar Razz, käkar panpizza, springer mellan balkongen och soffan för att kartlägga allas position och till sist vid 3:00 lagar pannkakor med kanel och socker på för första gången och diggar det starkt. En lördag kan bli så fin ändå.

Sportlovet spenderades i Göteborg hos mamma, framför 30 pagesdokument, 4 tabeller och ca 100 papper. Vilade knappt en halvtimme med undantag för onsdagens mini-äventyr, men fick en hel del gjort och kunde klappa mig själv på axeln, känna mig lite stolt.

I vilket fall, på onsdagen gjorde jag mitt allra första besök på en second hand-butik. Studenthipsters, gamla gummor och så jag. Kände mig väldigt vilsen i början men fick med mig 7 fynd för 145 riksdaler. Win! Visar bilder senare i veckan.

På fredagen åkte jag på anställningsintervju och lyckades få ett sommarjobb, yay! Belönade mig med lite kontormaterial på TGR att använda till gymnasiearbetet.

Nu väntar Oscarsgalan, please Leonardo, take it home!

 

 

Att leva i nuet, jag har aldrig riktigt uppskattat dess betydelse.

Alla mina tankar går åt framtiden och vart jag kommer sluta. Allting som varit så säkert förr är inte längre det.

Jag har varit naiv och trott att det skulle vara så lätt att klara tredje ring och bara hoppa in på en högskola. Det är nu jag har fått mina tvivel på mig själv, prestationsmässigt. Att få bra betyg spelar inte längre någon roll när det stora sakerna ligger och skaver i mina tankar.

 

Jag har alltid varit så säker på framtiden, på varje detalj. Jag värdesätter min framtid och därför försöker jag göra allt som kommer gynna den. Att jag då inte gjorde första högskoleprovet, kändes som ett misslyckande. Enligt vissa är det överambitiöst att göra det två gånger, men det har alltid varit mitt mål. Jag kände mig inte speciellt dum som överplanerade framtiden i minsta detalj, och därför kändes det så fel att jag inte tog den chansen. Jag tänkte anmäla mig, dagen före då jag såg sista datumet, men jag struntade i det. Det enda jag tänkte på var att ingen annan säkert skulle göra det. Nu inser jag hur jävla dumt det var att helt plötsligt ta beslut grundade på alla andras handlingar. Och visst gör det nu bara ont av den anledningen att jag jämför mig med andra som faktiskt gjorde det. Det finns fortfarande en chans att göra det till våren men om det fanns något jag ville vara överambitiös med så var det just förberedelser inför framtiden.

 

Samtidigt känner jag hur mitt gymnasiearbete rinner ut i sanden, något som jag också ville lägga ner mycket möda på men som blev mest liknar en vattenpöl i november i mina ögon.

Jag ser ingen början eller slut i den historien. Från första början fick jag höra av alla lärare hur fel och fel och fel mina idéer var. Jag gjorde allt för snabbt, jag hade inte begränsat mitt ämne, det skulle bli för stort.

I all den okonkreta kritiken försvann kämparglöden och motivationen.

 

Det känns bra att skriva saker som människor kanske kan relatera till, bara att få uttrycka något annat än bilder och obetydligt svammel, utan sanningen. Vad tjänar man på att inte vara ärlig? Man är väl mänsklig. Jag vill inte låtsas, inte här.

Det finns något vackert i allt som gör ont. Det är inte värt att dölja.

 

Hade inte speciellt bråttom utan tog det lite sansat. Men nu är en sak på listan avbockad.
Bokjottar programfärgernas riktlinjer en smula, jag tycker om lila. Så det så.
Valde inte det allra värsta eller sämsta, lagom är bäst. Det handlar i grund och botten om bara några timmars användning.

Har kikat en aning på balklänning men har inte bestämmt mig för någon ännu. Har bara valt färg än så länge.

Studentklänning är inte att tänka på nu, det får bli till vårterminen. Hittar jag en nu så kommer jag hinna ångra mig.

Det ska vara vitt naturligtvis, but you know me, det får inte vara tråkigt, helst orignellt och utöver det vanliga. VILA skulle inte skada.
Nu känns det på riktigt att detta är mitt sista år på gymnasiet. Har inte reflekterat så mycket över det innan, har lyckats undvika tanken mitt i yran fram tills nu. Jag kommer på mig själv med att lägga ner mer fokus på framtiden. Att stå sjungades på en trappa och åka flak varar inte för alltid men jag vill inte se det som slutet, utan som en början.

 

 

Redan onsdag säger ni? Tiden rinner iväg framför näsan på oss alla. Snart är man 20 och ständigt berusad.
Nej det blev så dramatiskt uttryckt. Helt fel infallsvinkel på dagens inlägg. Allvarliga skall vi vara!

Mycket ledig under denna vecka i nummer fyrtiotvå. Då får man tid till en hel del gymnasiearbete, men också funderingar och analyser av mitt samhälle. Det är nästan omänskligt hur åsikter och värderingar om en annan människa plötsligt kan förändras. Ynka tre dagar av veckan har passerat men har iaf hunnit bjuda på illojalitet, felanalyser och bara ren oschyssthet.
Men det som svider mest är inte alla osanningar utan att man känner sig lurad, utnyttjad. Att ställa sig framför och agera bollplank, en sköld. Man kanske känner att man förväntar sig någonting tillbaka, men inte jag. Det har jag aldrig begärt. Men inte förväntar man sig knivhugg i ryggen heller. Och då är den stora frågan, vad borde man förvänta sig av någon när man har gjort en tjänst, offrat sig en smula mot alla odds? I alla fall lite respekt.
Hur kommer det sig att man alltid lyckas bli förvånad över ett återkommande beteende? Ska suga på den frågeställningen veckan ut så kanske jag har ett vettigt svar på måndag!

 

Nu går vi in i oktober, bara 3 månader kvar till 2014. Ett otroligt mycket mer innehållsrikt år än det vi lever i nu.
Fick en stark känsla i föregående vecka att jag tappar mitt intellekt en smula, så nu lyssnas det på ljudbok och jag skriver så ofta jag kan. Har återfått balansen. Dock så kretsar andra oroligheter i mitt huvud. Tänker mycket på framtiden, mer än vanligt. Jag borde kanske sluta göra djupgående research.
Tog mig i kragen och begav mig ut på en pw. Hamnade till slut på ett elljusspår. Var vilse där ett tag men man hittar alltid ut, i livet.

 

Imorgon är det som kallas sommarlov, över, slut, förbi. Dessa 68 dagarna har gått otroligt fort.

När de frågade hur det känns att bli vuxen, så svarade man som på kommando "det känns inte alls" men faktum är att det svaret väldigt snart kom att bli osant. Direkt när jag blev 18 år så blev allting väldigt mycket allvarligare. Inte nog med att det kändes som att minnet blev sämre så började tiden gå otroligt fortare.

Två år på gymnasiet känns som ett halvår och nu har vi bara ett år kvar att avverka innan livet börjar.

 

Tredje ring, jag har funderat mycket på vad det innebär och hur det ordet en dag kommer beröra mig. Vi har mycket att se fram emot men också att frukta. Projektarbetet som kommer att bli den största skapelsen inom min utbildningshistoria hittils med en lång process. Mitt projektarbete kommer bli en komparation, tänker lägga ner min själ så jag hoppas resultatet förtjänar slitet.

 

Mest händelsefull blir såklart vårterminen med bal och till slut student.

Balen, "a girls big dream" som det sägs. Eller är det bara flera tusen åt en kväll för en bild på instagram när man ser vacker ut? Inte bara pengar utan också tid och möda att hitta den perfekta klänningen och skorna. Det enda jag inte behöver oroa mig över är kavaljer.

 

Final, studenten. Att springa ut där på trappan, sjunga och må som bäst. Många känner "nu slipper jag skolan för alltid" medan andra, bland annat jag står där och fantiserar om nästa utbildningssteg i livet, och ler lika mycket ändå.

Tredje ring, jag har funderat mycket på hur livet kommer bli efter detta moment.

Två år av framtidsfunderingar har passerat och nu i det sista planeringsskedet så är jag livrädd.

Jag intalar mig själv "men jag har i alla fall 3 reservplaner och det är ju inte alla som har det" samtidigt som jag sporadiskt vill förtränga att jag ens kommer behöva mina reservplaner. Jag vill inte bli begränsad bara för att jag inte fick A i allting på gymnasiet.

 

Imorgon är det som kallas sommarlov över och jag har fastställt mina framtidsplaner. Jag tänker inte satsa på A i allt då det känns ganska omöjligt utan jag tänker bosätta mig i min vanliga pluggbubbla och räkna ner dagarna.

 

 

 

 

 

2/8  16:57

H e l g. Att få gå ut genom porten och veta att nu är jag fri. Ju tidigare jag går och lägger mig, desto fortare kommer morgondagen. Längtar efter djupa samtal och skratt med dem man behöver. Lite ärlighet och uppriktighet. Lite skoj.

 

4/8   18:17

En känsla. En värk i hjärtat. Inte den sortens värk som borde komma lägligt dagen efter. En sorg som en effekt av den skam som nyligen har passerat. En sorg över det som gör ont, men inte i mig. Det har varit bra den här sommaren. Lugnt, fridfullt. Det är lustigt hur man kan gå från helt acceptabel med kaos och kris, till att bli berörd av minsta lilla av någon annans olycka. De här månaderna som har tillbringats på moln har nu slåtts av verkligheten. Ni vet när allt kommer på samma gång. När allt som man har låtsats inte existerar, nu gör.

Men jag vill inte se det så. Jag vill se det som vår olycka. Att man kan skära värken i 10 bitar och alla får hålla var sin bit. Javisst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

 

 

5/8  16:..

Jag föredrar att inte vara själv idag. När jag tänker som mest vill jag vara som närmast. Jag struntar i allt vad diet heter. Traskar iväg till affären och handlar allt jag velat ha men inte vågat äta.

Vill bara bort just nu med min fina kärlek.

 

 

 

 

 

En halv melankolisk bild vi tog lite snabbt på skolavslutningen.

Detta med sommarlov är lite överskattat. Medan Emil jobbar så ligger jag i sängen hos mamma i Göteborg och streckkollar Vänner i min pyjamas. Som vanligt kunde jag inte låta bli säsongssammanfattningen på Wiki. Idiot..

Det är strålande sol ute men jag måste hålla mig inne, med solkänsligheten pga mitt medel. Haha herre jesus, förstår att det är tråkigt att läsa om sådant men det är ungefär mitt enda problem just nu som går på helvarv i skallen. Eller i alla fall mitt största problem. Sen finns det ju andra funderingar..
Vet ni vad som är så himla tråkigt att lägga pengar på? Linsvätska. Alltså, lite speciellt vatten?
Framförallt linser - ska man behöva betala för sin syn? Mobilabbonemang..

Har tröttnat totalt på pengar. Får man pengar så får man automatiskt en massa kostnader.

 

Men det känns bra att logga in här och läsa fina kommentarer. Tack ♥
Det känns också bra att ha blivit finalist i en fototävling, ni kan rösta på mig här, nummer 14!

Det känns ännu bättre att veta att jag kommer sitta vid en fönterplats på planet, om 75 dagar.
Även om det skulle bli en värdelös sommar, så kommer det bli ett underbart september!

 

 

Bara lite små söndagstankar som egentligen känns helt oviktiga för alla andra men som måste memoreras.

Sommarjobb. Hatar detta jävla ord då det inte precis uppskattar mig tillbaka. Ömsesidigt.

Det blir inget vettigt sommarjobb i år heller, det blir (nog) inget alls faktiskt.

Hatar allt som har med pengar att göra egentligen. Man blir bara bevsiken

när dem inte räcker och snål när dem gör det.

Nej men ärligt, jag har skickat cv i några mail, en större ansträngning tänker jag inte göra.

Jag är inte en sådan person.. som tycker om folk. Nytt folk. Tjatiga och hysteriska människor. Kan

inte alla bara lugna sig? Måste man vara översocial och jobbig? Men vi vet ju alla att

anledningen till att man tycker så är pga önskan att man själv kunde vara mer framåt.

Så utan sommarjobb blir det väl ingen studentresa, men tack och gud för det så man slipper flyga.

Men nej, det vore skönt att vara någon annanstans och möta kultur. Inte bara svenska Sverige.

 

Jag får väl försöka lyfta luren och ringa istället. Om jag "hinner".

När man är 17 år så hinner man. Ogillar när folk (unga) försöker verka upptagna

som om de inte hade hela livet på sig med allt "viktigt".

 

Nej. Det är inte så här jag skriver i min bok. Jag kan vara akademisk och finkänslig, jag också.

 

En sådan dålig dag, att dålig inte ens räcker för beskrivning.

Jag älskar socker men det kanske är mer ett socialt handikapp, då jag hellre äter i sällskap.

Att sitta hemma helt själv och frossa känns ledsamt, sorgligt. Men en sådan här dag förstorar upp den idén.

Just nu vill jag bara göra den ansträngningen, bege mig ner till affären, handla upp de 183 kronor mitt konto besitter (vill ge er lite självkänsla över era säkerligen täta konton) och väl hemma sätta mig i sängen, mala och trycka i mig allt. Men när jag tänker på det så vill jag nog inte ha mat alls, kanske svälta lite. När jag tänker på det så skäms jag lite att jag bara tänker på mat när jag borde tänka på de där fruktansvärda proven som veckan bjuder på. Det är inte kul att tänka på skolan och absolut inte skriva om det. Jag hatar bloggar som bara skriver om skolan, som om alla kan relatera till matte-prov och oavsett om man kan så bryr man sig inte trots att man kanske har 100 matteprov själv i livet.

Tur att Emil har ett fint öga i alla fall som ser ut precis som mitt. Ja jag vet hur ofta jag nämner honom i denna förbaskade blogg men gå och skaffa er något värdefullt och se hur lätt det är att låta bli.

Den här texten är så dålig att jag skäms ihjäl mig för jag kan bättre men orkar inte visa för vem blir imponerad?

Nå, imorgon är en bättre dag. Det måste den vara.

Kan varna alla lättretade att detta kommer bli ett otroligt cheezy inlägg, klart att detta inte är det största problemet men om man skriver ut dem så är man attention. Detta får i så fall bli mitt mindre attention!

 

Kände direkt när jag vaknade att detta skulle bli en dålig dag, kände mig nere i skolan och lite ängslig, ville bara ha helg. Jag är ingen impulsiv människa alls, hatar hastiga förändringar. De senaste dagarna har jag äcklats mer än vanligt av mina slitna hårtoppar. Tänkte lite idag på att klippa bort bara de värsta, det skulle ju inte bli så jättestor skillnad. Så fel jag hade.

Kom hem sjukt trött, ställde mig direkt vid spegeln, greppade saxen och gick loss .Klipper, klipper och klipper och hoppas att det ska bli bättre. Dumma jävla Evelina.

Lite historia bakom: Jag har inte klippt mig på 4 år, inte hos en frisör eller hemma. Ni kan förstå varför när

jag reagerar såhär.

 

 

 

De senaste året har jag haft längre hår än de flesta jag känner och fått många komplimanger om det, att det är så långt och fint och jag har alltid älskat det själv, tills det senaste. Jag vet att det känns överdrivet men det känns verkligen hemskt att inte ha det där långa svallet längre som man kunde känna sig stolt i och göra så mycket med.

Jag var flickan med det långa fina håret men nu är jag ingen, haha ja så allvarligt känns det! Jag skäms för min egen löjlighet, men ändå inte. Den fulaste längden har jag nu, varken långt eller kort bara superfult!

Jag har nästan tagit mitt hår för givet.

 

Jag kan också erkänna att jag gråtit som en jävla barnunge.

Fick se Gina Dirawis riktiga hår på instagram, kortare än mitt, det var en riktig tröst.

Den senaste timmen lockade jag håret och fixade till en mittbena.

Det får bli såhär de främsta månaderna.