När jag skriver detta sitter jag vid mitt skrivbord, precis torkat bort tårarna och tagit mig samman.

Är för första gången efter en film, helt mållös, men samtiidgt sprängfylld med tankar och upplevelser som jag måste åtminstone försöka att formulera. Jag bör reservera mig för att dessa tankar är otroligt ostrukturerade och dessutom nykläckta. Dvs, innehållet i denna text kan uppfattas som galet och löjeväckande. Och tendensiöst i högsta grad. Att utlysa en spolieralert(!!!) är på sin plats. Detta är skrivet precis i stunden, och jag hoppas av hela min själ att jag kommer vakna imorgon och fortfarande känna på deta sätt. Jag måste förlöjliga mig själv till en viss mån, då mitt största mål för resten av kvällen är att undvika att störa eller rubba dessa känslor, genom ex. att slänga på en kass serie, dvs. kontrastera. Jag vill suga på detta så länge så möjligt. Jag har alltså sett Interstellar.

 

För första gången har jag också inte kunnat kontrollera mina känslor. Skiljelinjen mellan lip och hulkningar har varit trådtunn. Det första vattenfallet kom när gruppen återvänder från den första planeten av flera planerade besök och inser att de har förlorat 23 jordår på bara någon timme. Redan här måste vi stoppa och reflektera. De har alltså ingen vetskap om vad som har eskalerat under tiden som gått för deras nära och kära. Men när Cooper (McConaughey) sätter sig ner och tittar på de inspelningar hans son skickat till honom, då kulminerar känslorna. Under dessa två decennier har sonen presterar toppbetyg i skolan, träffat en tjej, skaffat barn, tagit över gården, upplevt sin morfars bortgång. Relationen till systern Murph, som har den centrala rollen i flmen, har försämrats. Och det är tanken här på att inte ha kontroll över tiden som nog berörde mig allra mest. Redan vid avskedet innan Cooper beger sig ut i rymden skär det inom en, och Murphs reaktioner upplevs som skrämmande autentiska (otrolig insats av skådespelaren Machenzie Foy! ).

Att gång på gång slås av det faktum att dem. Man blir galen på det moraliska ställningstagande har måste fröhålla sig till på oehört begränsad tid. Vid ett flertal tillgälen måste de tillämpa vågskålen. Ska vi rädda den potentiellt framtida mänskligheten, eller den nuvarandra som inkluderar våra egna? Det förstnämda alternativet är inte ens med största säkerhet befintligt, då de inte har en aning om ifall planeterna besitter potential för liv eller inte förrän de redan gjort ett val (förutom den lilla information de fått via sändare), slösas bränsle och befinner sig på plats. Samtidigt måste de välja vilken av planeterna de måste prioritera i mån av begränsat bränsle. När de till slut gör ett val och kommer till den andra planeten som en tidigare astronaut befinner sig alena på (precis som alla andra planerater de planerar att besöka) och har sänt signaler om och utvärderat, får man uppleva en käftsmäll. Austronauet hävdar att han har funnit stor potential för liv på planeten och man börjar förbereda för en "befruktning" av människoliv på plats. Det visar sig snart att austronaunet har talat osanning, och signalerat i ren desperation, av att ha varit ensam i flera år och längtat efter mänsklig kontakt.

Gruppen har således gjort en enorm uppoffring för ingen utdelning alls, pga en enda människa. Definitionen av ondska eller bara ren livslust?

Hur relationen mellan Murph och Cooper eskalerar är hjärnskärande genom hela filmen.

Så många existetiella frågor snurrar i mitt huvud. Vad är livet värt? Vad väntar sedan? Är det verkligen humant?

Interstellar är oförskämt mångfacetterad och dimensionell. Man lyckas bädda in familiära situationer, sociala relationer, humor, mörker, dödsångest samt panik, och placerat i ett flertal olika kontexter.

Såhär efteråt kan jag konstatera att detta inte är an average rymdfilm. Jag kan samtidigt konstatera att jag är otroligt kräsen i egenskap av filmsmak.

Jag vill inte avfärda dem som inte finner filmen lika intressant, underhållande eller tillfredsställande. Inte för att jag  upplever att det är filmens syfte överhuvudtaget heller. Jag påtvingar inga uppfattningar, utan detta är min allena.

I alla fall, kan jag konstatera, att Interstellar enligt min mening, har ett större ändamål, och därför är det, utan tvekan, den absolut bästa* film jag någonsin upplevt och kanske kommer att uppleva.

 

*bästa = mest berörande, tankeväckande, existentiella, utmanande, känslostormiga, förlåtande och moraliska.