En dagens fundering, är hur dåliga vi blivit på att lyssna på varandra.

Hur självupptagna vi har blivit att vi inte kan ge varandras bekymmer lite utrymme och åtanke.

När man sitter och berättar något som gör ont att ens tänka på, att man vågar blotta sig på det sättet och anförtro sig. Människan mitemot dig har antagit uppdraget, mer eller mindre lovat att lyssna, om inte ge någon sorts respons när du är färdig. Människan mitemot dig kollar bort, grejar med annat för att då och då avbryta med helt ovsäntliga uttryck. Blir det för mycket för dig? Känns det jobbigt att tänka på någon annan?

Är detta för verkligt? Har du aldrig haft problem? För så får du oss att känna, du lilla självupptagna egoist i oss alla. Men du kanske har lyssnat, men känns det verkligen som en utmaning att sitta still och detta visa?

Tar du oss inte på allvar? Är vi skämt för dig? Förtjänar vi inte lite synlig respekt?

Den ilskan slår inte allt, men mycket. Ignoranta handlingar som går över alla gränser av vad hyffs heter.

När vi får lite mod och självförtroende gör vi samma sak, och då reagerar du på lika sätt.

Jo men ingen gillar ju att bli utelämnad.

 

Och vi undrar varför vänner försvinner med åren.

 

Vi är inte kloka.