Idag var det min tur att bege mig mot Svenska Mässan med kameran i högsta hugg. (Den har gått varm i princip hela dagen) Lyckades få en hel del större författare på bild, bland annat Sven Nordqvist, Birgitta Rasmusson,Linda Lomelino och Elsa Billgren, som jag också porträtterade tillsammans med.

Mitt egentliga syfte med besöket var att få träffa Sigge Eklund och köpa hans bok i fysisk form. Lyssnade på den i Turkiet i somras, och blev störtförälskad i hans sätt att skriva.

I vilket fall, idag lyssnade jag på honom prata om boken, fick en kråka i min nyköpta, samtala lite kort och fotografera. Blev förvånad över hur upprymd och lättsam han faktiskt var. Nämnde att vi ses på Draken i november och så var det ack så korta men oförglömliga ögonblicket över.

Taggar verkligen 14 november nu då jag och Emil äntligen ska få se Meningen med Livet!

 

Bjuder på en HOP fotografier:

 

 

 

Som den tekaraktär och koppsamlare jag är, har jag åtagit mig uppdraget att införskaffa keramik att fylla skåpen med. All heder åt IKEA, men i den här frågan överväger jag kvalitet framför kvantitet.

Två Muminskatter från Cervera fick följa med mig hem. Ni kan nog utan svårighet gissa vilken som tillhör vem.

Har alltid på något vis identifierat mig med Lilla My.

 

Påbörjade "restaureringen" av pinnstolarna jag budade hem i somras, och blev äntligen färdig idag. Jag älskar att måla, och efter närmare fyra strykningar blev resultatet bättre än jag förväntat mig. De såg onekligen sorgsna ut innan jag tog mig an dem. Ett matchande rundat matbord väntar redan.

Tror jag sparar på efter-och-före-bilderna lite till faktiskt...

 

 

Det händer sällan att jag rekommenderar en film i denna blogg, men när det väl händer så är det en film ALLA bör se!

The dark matter of love är en dokumentär med temat utvecklingspsykologi, och handlar om hur en amerikansk kärnfamilj bestämmer sig för att adoptera tre ryska barn, två femåriga tvillingpojkar och en elvaårig flicka, Masha.

Frågeställningen genom filmen lyder: kan ett föräldralöst och möjligt oälskat barn, lära sig att älska?

Familjen bestående av mamma, pappa och tonårsdotter, bygger upp en naiv idealbild av hur deras framtida liv kommer att se ut. Föräldrarna har alltid önskat sig en stor familj, och tonårsdottern saknar syskonkärlek.

Två experter inom området som följer familjens resa, är medvetna om att denna drömbubbla snart kommer att spricka och verkligheten springa ifatt.

Adoptivbarn som kommer till en ny familj hamnar antingen i ett apatiskt tillstånd där inga känslor erfordras, eller blir ett närmare känslomässigt vrak med ständiga vredesutbrott. Masha hamnar i det första facket, och pojkarna i det sistnämda. Dessa två helt olika beteenden i det nya hemmet tär hårt på familjen.

 

En otroligt välregisserad dokumentär, med sporadiska inslag av filmsekvenser ifrån gammal forskning om barnets behov av närhet och tröst. Experternas analyser av barnens beteenden står till grund för vägen mot ett kärleksfullt hem. Trots att jag besitter ett omåttligt intresse för denna genren, så är jag säker på att vem som helst kommer bli fascinerad av deras berättelse.

 

 

 

 

Länge sedan känns det som, avsiktligt dessutom från min sida. Att dra den vanliga klyschan "jag har inte haft tid" vore lögn. Mycket har jag naturligtvis att göra, men jag har helt enkelt inte haft lust. Men NU behöver jag ventilera!

 

Vill egentligen hoppa över val-snacket, men jag kan bara inte. Jag kan inte dölja min besvikelse. Lövfén får bilda regering, men en riktig lam sådan ser det ut som.  Och så det där med SD. Spy-trött på blotta titeln.

Min första röst någonsin i riksdagsvalet gick till de gröna, och många fler lär det bli! Miljöfrågan bör lyftas!

Vet inte riktigt hur den politiska framtiden kommer te sig. Jag kan däremot med säkerhet säga att jag har blivit väldigt politisk, och det är naturligtvis en fördel som blivande samhällskunskapslärare.

 

Knappt tre veckor av utbildningen har passerat, och jag känner mig säkrare för var dag. Jag har inte yttrat mig alls mycket om just detta, men jag har varit livrädd rent ut sagt. Som förändringsallergiker har detta tärt på mig inombord. Omställningen har varit större och mer dramatisk än jag hade förväntat mig. Har än så länge bara träffat två stycken som också kommer direkt från gymnasiet...
Vill inte riktigt dela med mig av de tankarna jag haft, men de har inte varit vackra!

Nu känner jag mig faktiskt äntligen på banan! Utvecklingspsykologi har stått på schemat denna veckan och jag kan inget annat än älska det delmomentet. Riktigt intressant!

 

Till något helt annat, så är jag löjligt förälskad i våra nya botaniska sängkläder! Lyckades efter mycket tjat överala Emil. Han verkar tillhöra den gamla skolan där "tjejigt" och "pojkigt" fortfarande spelar en central roll.

Fick mig ett örngott också med 90 katter prick.

 

Imorgon är jag som vanligt, "ledig" och dessutom blir jag ensam hela helgen tillsammans med mina böcker.

 

Jag är nyckeln till min egen lycka. Jag bör inte sätta en stämpel på mig själv som jag inte gillar, utan besitter makten att riva ner den.

Jag är huvudkällan till mina tårar och mina skratt, och jag väljer själv hur jag ska hantera situationer.
Ingen bara är på ett sätt, utan allt går att se ur olika perspektiv. Ingen ska säga till mig att jag inte duger, speciellt inte jag själv.

Ingen dömer mina inre förmågor. Endast jag ser mig själv. Jag tillhör den gruppen jag vill tillhöra, jag är den jag är.

Tvinga mig själv ur en negativ spiral, och tvinga mig till en positiv självbild.

Endast jag är kapten över mitt skepp. Se mig själv inifrån som en viktig person. Jag är inte sämre eller avsevärt bättre än någon annan.

Tryck bort det som jag inte vill tänka på. Det gör ont. Tryck bort det från näthinnan och acceptera att det inte finns.

Vill jag älska, hata, gråta, låtsas, skratta, accepteras eller utvecklas så sätter vi punkt efter det. Inga men.

I sin tur måste jag acceptera kraven som ställs på mig. Detta bemästrar jag genom att inte se dem som krav, utan som mål. Inställ mig själv att jag har en vilja. Ingenting är längre förutbestämt.

 

 Acceptera att dåliga känslor grundar sig på en dålig självbild. Ingen övermäktig ande förvaltar mitt liv.

Tänk tillbaka på mina tidigare erfarenheter och dra slutsatser ifrån dessa.

Jag är rädd för att jag har en otrolig förmåga att känna in allt på samma gång. Hellre nu än alltid. Hellre en förödande översvämning nu än senare. Hellre sällan och större än ofta och mindre. Kroppen min vill få det överstökat.

När jag känner mig osäker på mitt värde som människa. Läs denna text, blunda och pressa fram ett leende. Det är aldrig omöjligt att kasta mig själv iväg på resan mot ett lyckligare liv.

Jag är inte den som… Eller den som…
Jag är den Evelina jag vill vara.

 

 

Första veckan på GU har gått och jag överlevde. Har haft kursintroduktion, föreläsningar och seminarier än så länge och mer ska det bli. Jag är helt fullproppad med nya intryck och har dessvärre svårt att beskriva vad jag tycker. Föreläsningarna och främst föreläsaren är otroligt intressant(a)! Har träffat en hop nya trevliga människor, alla förövrigt är väldigt snälla.

Under september månad (kurs 1) är jag "ledig" på fredagar, och kommer bedriva studierna hemifrån. Skönt!

Har ännu inte fått ett fast grepp om ämnet didaktik men det reder sig.

Har varit trött varje dag jag kommit hem. Att ta in en stor mängd ny information varje dag tar mycket energi!

I helgen ska jag och Emil fira med middag och bio. 

Honom älskar jag.