Jag är nyckeln till min egen lycka. Jag bör inte sätta en stämpel på mig själv som jag inte gillar, utan besitter makten att riva ner den.

Jag är huvudkällan till mina tårar och mina skratt, och jag väljer själv hur jag ska hantera situationer.
Ingen bara är på ett sätt, utan allt går att se ur olika perspektiv. Ingen ska säga till mig att jag inte duger, speciellt inte jag själv.

Ingen dömer mina inre förmågor. Endast jag ser mig själv. Jag tillhör den gruppen jag vill tillhöra, jag är den jag är.

Tvinga mig själv ur en negativ spiral, och tvinga mig till en positiv självbild.

Endast jag är kapten över mitt skepp. Se mig själv inifrån som en viktig person. Jag är inte sämre eller avsevärt bättre än någon annan.

Tryck bort det som jag inte vill tänka på. Det gör ont. Tryck bort det från näthinnan och acceptera att det inte finns.

Vill jag älska, hata, gråta, låtsas, skratta, accepteras eller utvecklas så sätter vi punkt efter det. Inga men.

I sin tur måste jag acceptera kraven som ställs på mig. Detta bemästrar jag genom att inte se dem som krav, utan som mål. Inställ mig själv att jag har en vilja. Ingenting är längre förutbestämt.

 

 Acceptera att dåliga känslor grundar sig på en dålig självbild. Ingen övermäktig ande förvaltar mitt liv.

Tänk tillbaka på mina tidigare erfarenheter och dra slutsatser ifrån dessa.

Jag är rädd för att jag har en otrolig förmåga att känna in allt på samma gång. Hellre nu än alltid. Hellre en förödande översvämning nu än senare. Hellre sällan och större än ofta och mindre. Kroppen min vill få det överstökat.

När jag känner mig osäker på mitt värde som människa. Läs denna text, blunda och pressa fram ett leende. Det är aldrig omöjligt att kasta mig själv iväg på resan mot ett lyckligare liv.

Jag är inte den som… Eller den som…
Jag är den Evelina jag vill vara.