Jag är en människa som ångrar sextio procent av alla mina handlingar på en dag. Ångrar saker jag sagt, saker jag utövat. Jag antar att ångrar och ångest härstammar från samma betydelse. I alla fall i min existens.

Om man bara inte var så feg, eller så har man möjligtvis den rättigheten i sådana förhållanden. Hur kunde man gå från att vara nära till att stå hundratusen mil bort. Det skrämmer mig hur saker förändras utan att man märker det. Det gör så ont när man äntligen upptäcker hur allt blivit. Hur man en gång stod i plural men nu ensam. Vart är jag påväg. Jag gräver och gräver för att succesivt gömma mig inombords i min egen bröstkorg. Jag behöver inte ställa frågan hur allt blev på ett sådant vis, jag vet. När plötsligt bara en enda människa är nära, så avtar alla andra. Det värsta är att jag har möjlighet att förändra, jag har möjlighet att gå tillbaka, men jag känner ingen lust. Man går varje dag och tänker på det som gör ont men vi kämpar inte för att förändra tillståndet. Man bryts ner, till smuts.

Precis som jag tittar på datorskalets alla små hack och repor så tittar jag på alla mina brister och blir blind för det kvarstående. Jag håller i tusen glasskålar som kräver en finess jag inte behärskar. Så klart att det skulle sluta krossat. Är det inte skönt, att bara strunta i allt vad god människa heter och bara lägga sig ner i det där glaskrosset och känna sorg över sig själv? För allt kan väl hända.