I morgon är det meningen att jag ska springa ut för sista gången från min gymnasieskolan, hoppa ner för trappstegen, ta emot blommor och upp på studentflak. Det är meningen att jag ska vara lyckligast i världen för att äntligen, efter 13 år, vara färdig. Jag hänvisar till det Alex&Sigge nämnde om denna lycka, i sin podcast. De tvivlade på att knappt 35% känner denna äkta eufori, 35% som står bredvid och låtsas, och resterande procent som bara sjunger med. Vem kommer vara vem?
I februari, mitt i fokus på gymnasiearbetet, vaknade jag en dag och insåg att "fan, nu är det ju slut." I nästan en hel vecka kände jag en kris, en panik över att inte hinna. Listan på saker vi aldrig kommer göra igen, kan göras lång.
13 års minnen, känslor och anekdoter jag aldrig kommer glömma.
Kan ju säga att det var rätt märkligt att vara mitt i den krisen när ingen annan var det. Den känslan ska ju inte manifestera förrän en vecka efter, lugnet efter stormen? Men jag är ändå tacksam över det förskottet. Jag har haft månader på mig att greppa att imorgon, kommer något till ände.

Men jag är inte färdig.
Det har aldrig varit mitt mål, att vandra ut ur skolan och aldrig komma tillbaka. Aldrig öppna en bok eller aldrig återfinna mig i samma lokaler. Dessa tre år måste ha präglat mig mer då jag vill tillbaka. Det var inte just atmosfären i skolan som planterade idén i mig om att bli lärare, utan min passion för särskilda läroämnen.