Jag har tänkt en del på hur en egentligen ska recensera ett år. Om en tar ut medelvärdet ur alla samlade känslor och upplevelser, så skulle nog många av oss hamna på ett negativt värde. De goda tillfällena tenderar att vara färre till antalet, när vi väl ser tillbaka.

Jag kanske ska börja med hur väl jag uppfyllde mina mål som jag satte upp förra nyårsafton? Då har jag skött mig ganska bra. Jag läste mer facklitteratur (givet om man studerar på uni) , jag tog plats, vågade säga ifrån, lyckades göra mig hemmastadgad på Stats, var ganska ambitiös under praktiken, träffade många trevliga människor på gu och jag har bara skrivit när jag känner för det (skrev 7000 tecken förra veckan utan press). Jag tog också kontroll över min ångest, relativt. Den ligger där och spökar ibland. Året började med ett bakslag när jag blev sjuk i januari, tog en vagn till östra, och gav upp. Hopplöshet och tvivel i två månader. Man känner sig aldrig så frisk och vettig som när man sitter i väntrummet på psy-akut.  Men så kom mars, och jag reste mig upp. Jag passade visst skapligt bra på stats. Jag var visst bra på det jag höll på med. Jag var t.o.m så kaxig att jag skaffade ett jobb som kom att bli otroligt stimulerande och intellektuellt och socialt utmanande. Men jag vacklade. Den morgonen när jag svimmade på spårvagnen och kaosade innan första salstentan på stats, är inte ett mina finest moment - men när jag satte VG på den tentan trots den nervositeten - ja det var vackert.
Sommaren nalkades, och saker ut att bli bra. Berlin var helt magiskt, Grekland likaså. Uni började, T3:a. Praktiken i november kom att bli avgörande, i verkligheten, kärnan av utbildningen, så kändes det rätt. Jag antar utmaningen att bli lärare, och göra skillnad.