Min ambition med bloggen har sporadiskt varit att dela med mig av personliga händelser, för att på något sätt legitimera det jag skriver, och bloggens befintlighet. Jag ska inte säga att det definitivt varit eller inte varit så, det har bara varit mindre inslag av den negativa tonen. När människor pratar om ”personligt” så syftas det oftast på negativa händelser, som kanske inte faller ut som ett uppenbart spörsmål att dela med sig av till andra. Jag började med bloggen för ganska många år sedan, och den innehåller ett par väldigt mörka inslag. När man är yngre, eller helt enkelt bara på en annan plats i livet, tycks inte integritet uppskattas i den mån som idag. Men så blir man äldre, och integritet får ett ansikte. Några skopar vad normen säger, och några skopar den egna självbevarelsen. Jag har velat skriva många saker här, som aldrig blivit sagda. Det har nog stundom varit lämpligt. Andra inte lika mycket. Majoriteten av mina besökare är troligen människor med kopplingar till mig, eller mitt innehåll, en betydelsefull faktor i kontexten.
Min approach är att om jag inte belyser eller bejakar, i delvis detta forum (blogg) det som drabbar och glädjer mig, så ger jag dem inte den uppmärksamhet dem förtjänar i mitt liv, när jag väl ser tillbaka.

Det nya året har inte varit med oss.
Jag och Emil kommer att flytta åt olika håll under obestämd tid, på grund av problematiska omständigheter, dvs för att våra respektive framtider enligt nuvarande utsikter är alldeles för ovissa och osäkra. Det har tagit ett bra tag att smälta detta, kämpigt som det varit. Veckorna har gått till att rabbla ”tänk om si”, ”tänk om så”, och det är svårt att föreställa sig hur tillvaron kommer att se ut. Vi åtager oss ändå detta med en optimism om framtiden, och försöker minimera oron. Det känns ont att allt vi gjort hittills har inte varit annat än steg framåt. Förlovning och bostad och studier. Men vi väljer inte att se detta som väntar oss nu som ett steg bakåt, utan snarare som ett steg åt sidan, och där, på vägkanten, är det fullt möjligt att skapa en ny väg. Det finns en kirurgisk metod som kallas ”damage control”, aktuell vid trauman, innebärande att man opererar på en människa, gräver och letar och försöker åtgärda, trots det kritiska tillståndet, så länge det bara går. Till slut blir kirurgerna tvungna att stiga åt sidan, och börja vänta. Vänta, tills läget är stabilt, tills värdena har gått upp och förutsättningarna är ljusare. Då kan man börja igen. När knutarna löst sig på vardera håll. (Har ungefär noll medicinska kunskaper, fånig Grey's-referens ofc)
Jag kan inte tänka mig ett liv där Emil inte finns. Han är mig alltid älskad. Men det betyder inte att man slipper vårda förhållandet och skapa goda förutsättningar. Flexibilitet vid oförutsägbara situationer är en god egenskap att bejaka.

Det som känns minst sorligt är att lämna just denna lägenheten, då den förlorat sin trivsamhet sedan sommaren när bottenplan + uppstådda oroligheter i området, inte har gått ihop.

Då flyttlasset går på lördag, bor vi för tillfället i ett flyttlådelandskap. Innan det ska vi gå och se på Revenant på Bergakungen, hoppas, hoppas hoppas på den alltså.

 

Jag kom på något sätt kontakt med ett reportage (minns ej var, tv, radio?) där man diskuterade dem problematiska förväntningar som omgivningen ställer på människor som upplevt något svårt eller t.o.m livshotande. Så kom ihåg det, inte bara för att jag inte önskar kommentarer här nedanför om huruvida texten inte speglar hur ledsen jag borde vara, att man aldrig kan sätta upp normer för sorgarbete i alla dess former, för ni/vi vet inte vad som försigår/försigått i personens inre, eller hur mycket av helhetsbilden ni/vi får ta del av.

 

Från och med här kan det bara bli bättre!