Här sitter jag och tuggar text om tungt kriminella och deras psyke och simultant spanar på privilegiat Linné-folk och någonstans där mitt emellan kanske vi hittar mig för nu är det helg innan lön och jag har snott min grannes tvättid och gick mitt i cykelbanan igår för jag är ett barn av min tid och ville fånga en helt siiiked bra bild på blå himlen och sedan få dela med mig av denna på alla tänkbara medier. Men jag fick skäll av en cykeldam och tappade självförtroedet så det blev plus minus noll. 

I alla faaaalll. Har en rätt mäktig innegård. Vår tids mest svårfotade motiv, am I right?

 

Annars är det som redan nämnt -helgen innan löning- och jag filar på mitt sista bidrag till första delkursen på rättspsykologin. Blir så otroligt lat i slutet på saker. 

Något i kris för att man håller på att förlora en väldigt nära vän som man ändå gjort allt för och växt upp med. Jag är inte den som är den, och hymlar med kriser, det är sen gammalt. I perioder har jag skrivtorka men nu lättar det att få lätta på orden. Oavsett, så hade jag förlikat mig med tanken på att jag slutat vara (lika?) viktig för denna människa, men när man inte känner igen vem personen har blivit, och när man ses och blir behandlad som ett fkn mögel - det ska ingen människa behöva förlika sig med. Och då är det ändå en människa som jag månat otroligt mycket om, tagit hand om på diverse sätt, har promotat projekt, varit angelägen om välmående, uppmuntrat hit till gbg för att få en bättre chans i livet att göra det som hen drömmer om. Vad jag än tycks göra så räcker det inte till och det dränerar mig på energi. Samtidigt som det dränerar mig på energi att vara utan denna. Att lära sig leva utan den som varit mitt tryggaste på jorden, det skulle just nu kunna knäcka mig, inte 180% sysselsätting. Inga ord kan beskriva inverkan den här människa har gjort på mitt liv. Det är som att primalskrika och inte ens få ett eko tillbaka. 

Det här är väl också en rimlig kontrast till det jag annars visar och skriver där det verkar som att jag har det så jävla fett och allt är fiesta. Vältrar mig samtidigt i kris och sorg och går fullständigt ner mig, och sen klättrar jag mig illa tvunget upp och är up up up. Sorg i sig att jag tycks ha som bäst flow när jag skriver om sorg. Det är här jag ska infoga något hoppfullt. -hoppfullt carpe diem yada yada-

 

Brutit bandet med adidas och kirrat nytt set. Vad ska jag säga, alltid trogen mot A men måste ge Fila en chans and so far they to not disappoint. Köpte nog precis när de släppte nya kollektionen. Ska inte hymla med min gbg-patriotism (inget korrekt uttryck jag vet nu går vi vidare) för ena sleevens skull på tischan. 

Btw, har ju ny dator sedan i somras men har inte fixat photoshop till den så dras fortfarande med den gamla för det syftet. Har dock blivit så van med nya retina-skärmen att allt ser ut som pixelskit på min gamla, varav jag inte kan göra en rättvis uppskattning av bildkvalitén på det jag fotar och retuscherar, men jag hoppas hoppas. I made this for you

 

Heeej på er! Har hänt så fruktansvärt mycket sedan sist, vilket var 26 november, så jag vet inte ens hur man bäst sammanfattar. Vlog? Kommer aldrig hända. 

Har i alla fall flyttat! Ifrån Partille till stan. Till en lägenhet! Har minst halverat min arbetsresetid! Börjat plugga också! Och dansa! Eftersom jag blir ett vrak under förändringar så blev mitt nya place den mysigaste hemskaskte ensammaste hålan någonsin till en början. Men nu är jag och ångesten och livsglädjen inbodd. We're on good terms. 

Efter en lång höst tog jag beslutet att det var dags att ta sig an livet och inte bara låta tiden rulla och kontot blankas den 24:e varje månad om och om igen. Sökte utbildningar. Hade en generös kötid på studentbostäder. Kom in på kursen jag ville i rättspsykologi och fick en tvåa i linne tre minuter från psykologiska. Pluggar heltid och jobbar fortfarande ish 80% och jag har redan kommenterat färdigt det livspusslet så allt jag säger är att jag testat detta liv ett tag nu och jag mår bra. I förlängningen är tanken att jag ska ta kandidatkursen till hösten och sen masterprogram i psykologi. Vi får se, vi får se. 

Har inte fått tummen ur att ta bilder med kameran, pga jag tror min bländare är sönder. Och orken.