Denna färg trivs verkligen hemma hos mig, och bilden, eller snarare solskenet, gör den verkligen inte rättvisa. Helst lite mörkare lila ska det vara. 
Fem jobbdagar på g, och sen långledighet. De senaste veckorna har jag styrt upp mitt hem, så nu har jag en alldeles egen soffa (!!) (vilket faktiskt känns mer vuxet än att första csn-brevet damp ner i brevlådan MEN det är en annan historia). Utmaningen är att fotografera den rättvist, but we shall overcome. Ligger rätt ut i den as we speak och försöker återställa skadan som långvarigt Netflixfrosseri gör med mig genom att vräka i mig gamla avsnitt av Skavlan och Idévärlden. Veckorna springer ikapp mig, första månaden slut och snart är jag väl redan 23. 

Ha det göttigt!

 

V A R  H Ä L S A D

N U  K Ö R  V I !

 

Ett av årets nyord: Fomo = fear of missing out. Jäklar vad jag ska omfamna det. Hela mitt liv kretsar kring att inte missa. Ändå missar jag bussar och tåg för att springa mig svettig tillbaka hem, hämta kameran och hela kongarongen bara för att inte låta tillfällen som dessa gå obemärkt förbi: 

 

Gårdagen började med frost + sol = yes yes yes!! Sällsynt i december, och det blir ju kanonbilder!

Tänk att världen faktiskt ser ut såhär. Att en får lov att vara nära det där varje dag. Att livet inte bara består av nättroll, vagnkontrollanter, håliga soppåsar och andra dåraktigheter. Och det här, just detta, är det enda som betyder något. Senare på kvällen hade vi episkt prima julemys hemma hos Sofie med grym kakbuffé. 

 

Det har faktiskt hänt något med och inom den här tjejen. Hon är glad. Hon är lycklig. Hon går inte runt med ett moln över sig varje dag och tyngden av en halv bergskedja på ryggen. Hon känner inte in allt och övertänker det mesta längre. Tro mig inte fel, ofc har jag kunnat känna mig glad och lycklig många gånger tidigare, men att det är en ihållande känsla över tid och rum är något annat. Det verkar som att om man slår tillräckligt hårt i botten så studsar man upp igen. Livet har fått en ny chans.  Och det hela handlar om att våga tro att man kan påverka och kontrollera det mesta, och sluta försöka med det som aldrig kommer gå. Tänker ofta på en sak jag hörde, det bevisade receptet på hur man kan knäcka vem som helst.  Att om man ger vilken uppgift som helst till vem som helst, med haken att denna uppgift inte går att lösa eller uppnå, så kommer denna människa gå under av  hopplösheten.  Som t.ex, att det är fullkomligt omöjligt att göra alla andra nöjda, varpå man inte ens borde försöka. Välj striderna med omsorg. Tiden räcker annars inte till. Och det är när man upptäcker detta som kan bli fri. Den fria människan är den oberoende. 

Kent säger det väl bättre:
Om du visste vad du ville
skulle du få det du ville ha,
Om du visste var du skulle
Skulle du komma dit en dag

Mina sista dagar i Dalsland för denna sommar kom ju också till slut, och jag ville verkligen bara ut i skogen och ta in det en sista gång. Vi packade ihop kaffe (ja jag har äntligen blivit frälst av det svarta guldet- no longer outsider i caféet på uni) och lite att tugga på, och begav oss till Minneberget där man ser ut över halva långed. Det var perfekt temperatur, och vi pratade om hur sällan det sker. Man är alltid lite missnöjd, var man än befinner sig. Förutom där och då. Då var allt så fint.

Och sedan tog vi bilen till Skåpakiosken och åtnjöt sommarens sista mjukglass. Neeeeee skämt, det får plats några till. Nötkross är drömmen.

 

Det är vår !

Det är blom !

Det är järntorget !

Det är fredag !

Det är Laleh !

Det är rimligt !

 

Det börjar bli vår, säger dem. Det är mars mars mars mars mars, och då bjuder Göteborg gladeligen på några soltimmar om dagen. Men det räcker inte för mig, jag vill ha mer. Det slutade med att jag tog med mig våren in, till endast min egen beskådning. Ber mina grannar om ursäkt, som också vill njuta av de små knopparna på busken runt hörnet. Men jag var först!

Solen tar liksom fram en helt annan Evelina.

 

Kylan har kommit och gått sporadiskt under veckorna, och de senaste dagarna lade sig frosten över Göteborg. Mitt favoritmotiv måste ändå vara frostkristaller, få låta macroobjektivet arbeta lite.

Sista veckan innan "jullov" - waaaaaah så peppad på julafton och hela köret. Låter musikhjälpen sätta sin prägel.

Är också veckans gästpostare hos För Det Vidare på Instagram, som ämneslärarstudent ( https://www.instagram.com/fordetvidare/ ), samt deltog i en intervju som nu kan hitta här: http://fordetvidare.se/martin/2015/12/upprymd-av-tanken-att-fa-vara-med-och-designa-framtidens-samhalle/ .

Imorgon ska jag och Emil laga julbord, då vi aldrig annars äter det tillsammans under julhelgen. På torsdag väntar besök hos mig av klassisar och på fredag är det redovisning.

Sedan ska jag leva lajf. Untz

 

När man har tentat av politik-kursen så får en tid att sätta sig med förra veckans bilder från Järntorget.
Märker att jag har blivit bättre på att fotografera miljö. Tog chansen och blandade i lite gult i alla bilderna, mest i den första. Ser inte lika kallt ut då. Lyssnar på Feelin' Good på Spotify och ikväll ska vi häva i oss lasagne, nu när matlusten är tillbaka efter denna stressveckan. Imorgon börjar jag sista kursen på terminen, praise the lord!
Bästa låten at the moment: Ink - Coldplay

Got a tattoo said 'together thru life'
Carved in your name with my pocket knife
And you wonder when you wake up will it be alright
Feels like there's something broken inside

Tredje gången som jag åker till skolan för tidigt pga ostrukturerade tankar. Men det är bara shjysst om man får smita med en annan seminariegrupp, sluta redan kl. 9 (då man annars inte ens vaknat) och sedan ta en frukost/brunch i Haga som är Göteborgs egen guldkant. Solen skiner bäst på dem gatorna. Att jag kom hem och internetet lade av för flera timmar framöver och att en hemsk kollektivtrafikolycka skedde 5 min ifrån oss och att Emil undkom med 20 minuter är en annan vardag som man bara kan glömma.

Fick tillbaka monstertentan igår på första delkursen i samhällskunskapen och jag lyckades faktiskt. Trots att livet kändes vedervärdigt under den månaden och att jag aldrig har varit så djupt på botten, så blev den färdig och avklarad. Och det blir långsamt bättre, och soliga dagar har god effekt. Måste skriva något om psykisk ohälsa framöver. Det är pinsamt hur tabubelagt det visar sig vara.

Tog faktiskt med mig kameran idag och fotade vårtecken vid Hagakyrkan, och ljuset var på min sida alltså, precis runt 11 snåret. Där kan man gå varje morgon och absorbera.

Ska sova och sola bort hela helgen utan att känna skam.

 

 

Lyckades placera mina hyacinter i en perfekt stadig triangel så att ingen lök ramlar ner i den för stora glaskrukan. Lite besynnerligt med rötter likt nervtrådar.

Fick även med mig en variant av en orkidé hem vid namn "dancing flora". Det kan ju låta lite festligt men den ser mest trött ut efter bara några dagar.
Det återstår bara att se hur detta "experiment" eskalerar!

 

- Att skriva 10 post-it lappar med mycket fint på innan man somnar

En glad Rebecca och Viktoria på en bro med vinterns tecken. 

Samt en liten analog kamera som har fått liv igen.

 

Igår morgon hade den första omfattande frosten kommit. Stod yrvaken vid fönstret och kunde inget annat se än vitt. Trodde naturligtvis att det var snö, men det är i vilket fall nära nu!

Packade ner kameran för att kunna ta bättre bilder när det ljusnat mer, jag underskattar definitivt inte ljus.

Vi gick till parken under rasten och tog lite bilder. Så otroligt vackert. Här får ni det första kapitlet i min frost-historia, mer överblickande på hur det såg ut. De bästa får ni inom kort!

Tyska-prov imorgon, har inte pluggat värst mycket. Kan det mesta, förbereder mig med tysk serie istället.

 

Nu går vi in i oktober, bara 3 månader kvar till 2014. Ett otroligt mycket mer innehållsrikt år än det vi lever i nu.
Fick en stark känsla i föregående vecka att jag tappar mitt intellekt en smula, så nu lyssnas det på ljudbok och jag skriver så ofta jag kan. Har återfått balansen. Dock så kretsar andra oroligheter i mitt huvud. Tänker mycket på framtiden, mer än vanligt. Jag borde kanske sluta göra djupgående research.
Tog mig i kragen och begav mig ut på en pw. Hamnade till slut på ett elljusspår. Var vilse där ett tag men man hittar alltid ut, i livet.

 

Jag har inga starka armar att bära dig på
jag är inte mycket, inte mycket att titta på
men du kommer aldrig att behöva ljuga igen och
du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen.

 

Det är helt otroligt hur mycket man kan längta efter något.

Imorgon åker jag och Emil ner till kusten. Sportshopen (vilket jag annars hatar) och lite god mat. Gott gott.

Det ska bli svinvarmt imorgon, första gången på länge jag ser fram emot värme! Tar med mig kameran.

Är på gott humör. Ringde lite påstridigt till doktorn och lyckades äntligen få utskrivet Duac igen. Vi har alla en gräns. Mirakelkräm.

Nu kommer jag le.