Gymnasiet handlar om att välja, allt! Allt händer för första gången, valet om nej eller ja. Vilket sommarjobb ska jag söka? Ska jag ta körkort eller vänta? Vilka kurser bör jag ta? Läsa vidare efter studenten? I så fall, vilken skola och vilken utbildning? Ska jag flytta direkt eller vänta några år?

OCH främst, vilka vänner borde jag behålla och vilka gör mig inte gott?

Att välja vilka som får dig att le och känna dig trygg och vilka som helt enkelt inte gör det.

Får du dem att le, räcker det? Man börjar lära sig att stå på egna ben och då menar jag att

bli individuell och göra självständiga val. Hela högstadiet handlade om att hålla sig nära de

som du alltid varit nära och leva och göra val i grupp. Självständighet fanns inte för att

överleva grupptrycket och omogenheten som yrde i luften. Om du var smart, tog du det första steget

mot självständigheten vid gymnasievalet och valde framtiden utifrån dina egna önskningar.

En sommar går fort och sen står du där i korridoren på din nya skola och steget är taget.

Du stoppar aldrig vid första trappsteget så därefter började det verkliga livet.

Andra saker än skvaller och dramatik börjar bli viktiga och studentlivet blir krävande.

Vi se tillbaka på högstadiet igen, Om du var ensam hittar du andra, om du kände alla

så blir antalet mindre. Det behövs inga bråk eller baktalande, man bara väljer.

 

Man väljer sina vänner med omsorg.

För att prioritera det bättre.

Inser det bättre.

 

 

 En dagens fundering, är hur dåliga vi blivit på att lyssna på varandra.

Hur självupptagna vi har blivit att vi inte kan ge varandras bekymmer lite utrymme och åtanke.

När man sitter och berättar något som gör ont att ens tänka på, att man vågar blotta sig på det sättet och anförtro sig. Människan mitemot dig har antagit uppdraget, mer eller mindre lovat att lyssna, om inte ge någon sorts respons när du är färdig. Människan mitemot dig kollar bort, grejar med annat för att då och då avbryta med helt ovsäntliga uttryck. Blir det för mycket för dig? Känns det jobbigt att tänka på någon annan?

Är detta för verkligt? Har du aldrig haft problem? För så får du oss att känna, du lilla självupptagna egoist i oss alla. Men du kanske har lyssnat, men känns det verkligen som en utmaning att sitta still och detta visa?

Tar du oss inte på allvar? Är vi skämt för dig? Förtjänar vi inte lite synlig respekt?

Den ilskan slår inte allt, men mycket. Ignoranta handlingar som går över alla gränser av vad hyffs heter.

När vi får lite mod och självförtroende gör vi samma sak, och då reagerar du på lika sätt.

Jo men ingen gillar ju att bli utelämnad.

 

Och vi undrar varför vänner försvinner med åren.

 

Vi är inte kloka.

 

 

- Vissa perioder i mitt liv har jag inte vågat gå och lägga mig av rädslan för att aldrig vakna upp igen.

- Jag vill inte kolla folk i ögonen när jag pratar, annars stammar jag bara, haha. Gäller alla förutom Emil.

- Jag har en liten dröm om att bli författare, kanske mest för att skriva är en av de få saker jag vet att jag kan.

- En sjukligt bra film är en sådan som får mig att gråta. That´s it. Då har den nuddat hjärtat.

- Jag har en hatkärlek till amerikans mat. Förstår inte deras livskoncept, bl.a så kan man bara inte lägga allt man tycker är gott på samma smörgås?

- Jag biter mig i kinden för att det är lite skönt när det gör ont. Mja.

- Varje morgon när jag går ner till bussen med musik i öronen så känner jag mig lite speciell och odödlig. Som att ingen kan mig förstöra. Svårt att beskriva den känslan.

- Jag älskar orden "effekt" , "optimism" , "ont" och "april"

 

 

Söndags-sanning. Men är det helt enkelt inte bara så det är? Strunt i allt annat. Strunt i magmuskler och betyg smyckade med A, vad spelar det för roll om man inte har någon som behöver dig? Någon som vill att du ska vara den som tröstar, den som alltid är med på fredag kväll eller den som får höra allas pinsamma historier utan deras oro om du kommer knipa eller sprida. Tänk vad härligt om man kunde byta för en stund, inte vara den som trånar för uppmärksamheten utan om man kunde VARA uppmärksamheten själv som alla behövde.

Det känns ju sådär att det enda val jag gjort som jag aldrig kommer ångra är Psykologi 2-kursen. Behöver den, men den behöver också mig, vilket känns underbart.

Har tänkt och tänkt och tänkt, varför inte samla alla tankar på papper, eller ja, i datorn. Varför inte ta och skriva en bok bara för att det kanske är det enda vettiga man kommer göra i sitt liv, och för att det möjligen är det bästa jag kan. Så får det bli. Godnatt!

Jaja.. idag är det nyår. Alla hade köpt klänning, valt ut hår och smink och fest men jag, jag har inte firat över huvudtaget. Senast jag hade så hög feber som idag, var minst 10 år sedan. Har legat i sängen hela dagen med 39 grader inom mig och mått så himla dåligt. Sovit större delar av dagen så nej, 2012 slutade jättedåligt, typiskt.

 

För att sammanfatta året, så kan jag bara säga att 2012 har varit ett riktigt skitår av många anledningar. Har blivit så omsluten och har många gånger kännt mig riktigt ensam, mest har det varit av egen vilja.

Mitt nyårslöfte är att jag ska kämpa mer för mig själv, att bli mer social och inte stänga in mig själv så som jag gjort.

 

En liten års-resumé:

 

Tillbringade många dagar med Emil i världens finaste Göteborg

 

Firade 17-års dag

 

En dag i Maj blev det jättevarmt och härligt

 

Firade skolavslutning på samma dag som vår 1 års-dag

 

Under sommarlovets början fick jag vara med om MTV World Stage i Göteborg...

 

 

Besökte Stockholm för första gången i medveten ålder!

 

Tillbringade en solig dag i Äskhult med mor

 

Skolstarten börjar hårt, världens finaste hund finns inte mer.

 

 

Valpen Sally kommer till

 

In i september åker jag med en skol-grupp till Strasbourg i Frankrike

 

Hösten inleds

 

 

Jag börjar upptäcka min foto-stil, ljust, ljust, ljust!

 

Dr Martens blir äntligen mina

 

Tar årets bästa bild

 

 

Jag är en människa som ångrar sextio procent av alla mina handlingar på en dag. Ångrar saker jag sagt, saker jag utövat. Jag antar att ångrar och ångest härstammar från samma betydelse. I alla fall i min existens.

Om man bara inte var så feg, eller så har man möjligtvis den rättigheten i sådana förhållanden. Hur kunde man gå från att vara nära till att stå hundratusen mil bort. Det skrämmer mig hur saker förändras utan att man märker det. Det gör så ont när man äntligen upptäcker hur allt blivit. Hur man en gång stod i plural men nu ensam. Vart är jag påväg. Jag gräver och gräver för att succesivt gömma mig inombords i min egen bröstkorg. Jag behöver inte ställa frågan hur allt blev på ett sådant vis, jag vet. När plötsligt bara en enda människa är nära, så avtar alla andra. Det värsta är att jag har möjlighet att förändra, jag har möjlighet att gå tillbaka, men jag känner ingen lust. Man går varje dag och tänker på det som gör ont men vi kämpar inte för att förändra tillståndet. Man bryts ner, till smuts.

Precis som jag tittar på datorskalets alla små hack och repor så tittar jag på alla mina brister och blir blind för det kvarstående. Jag håller i tusen glasskålar som kräver en finess jag inte behärskar. Så klart att det skulle sluta krossat. Är det inte skönt, att bara strunta i allt vad god människa heter och bara lägga sig ner i det där glaskrosset och känna sorg över sig själv? För allt kan väl hända.

Såhär illa har jag inte mått på evigheter, och då menar jag inte fysiskt illamående utan mer mentalt. Har precis skådat kanske den sjukaste människan någonsin, och arg blir jag också. Ett typiskt fall av anorexia, och för det tycker jag obegränsat synd om henne trots att jag delar åsikten om att det handlar om brist på självkontroll för att framkalla sjukdomen. Men det som gör mig förargad är hur hon uppmuntrar flickor som tycker hennes kropp är fin. De frågar henne "vad är ditt tips för att hålla dig i form?" HUR SA? För att kunna vara i form måste man faktiskt HA former. Hennes svar var att träna och äta nyttigt, som att hon överhuvudtaget verkar veta vad föda är. När det gäller träningen så har inte den kroppen varit i närheten av djupare träning, träning ger muskler - inte utstickande benknotor. Att vara tunn och smal - see the difference.

 

För säkerhets skull tänker jag inte avslöja människan, vill inte påhoppa. Att hon är ohälsosamt smal - det är en sak. Att hon ger intrycket av att det är såhär man ska se ut och att det är hälsosamt - NEJ. Aldrig.

 

Om jag ska gå ett steg too far; tjejer som hon ska inte äga bloggar och absolut inte visa halvnakna självporträtt. De ska inte provocera och ge tjejer dåliga självförtroenden. De ska sitta hos en psykolog och hjälpa sig själva.

I just want you here, near

 

Jag har ett antal tvångstankar - kontrollbehov

Jag har alltid haft en rädsla över att somna dåjag sedan liten haft en tvångstanke att jag inte kommer vakna igen

En lista över mina rädslor skulle bli galet lång

Jag har en förmåga att bli avundsjuk på människor jag inte ens har en relation till

Jag tvättar händerna efter, i princip varje sak jag gör

Jag har en extremt dålig hy och det finns inte en enda minut jag inte tänker på detta

Att tänka är min favoritsyssla, tyvärr så blir det till en negativ överdrift

Jag är nog ledsen lite för ofta

Jag ställer höga krav på människorna i min omgivning

Jag älskar mitt skratt

 

Har funderingar på att skaffa en ny blogg då denna inte går runt speciellt bra. Tycker den förtjänar mer uppmärksamhet efter allt slit med bloggdesign hit och dit och allt fotograferande. Vi får se hur det blir. Trött och ledsen idag, jajemen. Känner för att aldrig mer gå tillbaka till skolan och vill mest ligga hemma och stirra. Kanske en dålig dag bara, det visar sig.

Åh nu blev jag lycklig, tack blogg.se för att ni tänker på oss flitiga instagramare!

 

Gick aldrig och la mig igår, kände inte att det var någon idé. Vill bara att det ska bli kallare så att jag kan dra fram min stora fina jacka och använda mina nya skor (bilder på dessa kommer)

Älskar det mysiga mörkret som börjar visa sig tidigare för var dag som går, att gå hem från bussen med nästan svart himmel över sig, GE MIG VINTER!

 

Nej, nu går jag och katten och lägger oss, godnatt ♥

 

Idag åker jag till Strasbourg med en liten grupp från skolan. Vi ska besöka Europaparlamentet och delta i Euroskola! Emil kommer att ta över lite grann och gästblogga om han får någon tid över från lilla Sally!

Jag har förinställt några inlägg ifall så det inte blir helt tomt.

 

Förutom detta kan jag tillägga att jag är rent ut sagt skitnervös för att flyga och ja, rädd för det mesta som har med främmande länder att göra! Vi får väl se om jag tappar bort mig där i Frankrike eller ej!

 

Farväl, vi hörs på lördag kväll när jag kommer tillbaka!

 

Om ni vill följa min resa så kan ni göra detta på min instagram - Photologicaly

Det blev ingen bra första skoldag.

 

Bamse, pojkväns hund gick idag bort. Även fast han inte tillhörde mig så träffade jag honom mer eller mindre varje dag sen ett år tillbaka och jag har verkligen fäst mig vid honom. När jag tänker efter så var han den enda hunden jag kände vilket gör ondare.

 

Jag vet att han befinner sig på en tryggare plats nu och även fast jag önskar honom tillbaka så var det för hans eget bästa.

 

Han kommer alltid vara världens finaste Bamse.

 

Vi ses i Nangijala, hjärtat

 

 

 

Två överraskningar på en kväll, galet galet!

 

Blev finalist på en annan tävling som Felicia håller i, där är jag nummer 8 och du röstar här eller klickar på bilden!

 

Tack på förhand! :)

 

Hallå, nu blev jag en av finalisterna i Hannas fototävling, skulle bli superglad om ni röstade på mig, trogna läsare!

 

Jag är nummer 4 med bilden under. Ni går in på detta inlägg för att rösta och ni får bara rösta en gång! Tävlingen håller på tills fredagen den 24 augusti.

 

Bilden är på Martin, min lilla katt som slöar på den julomklädda kökssoffan.

 

Tack på förhand! :)

 

 

 

Jag deltar i Felicias fototävling med temat Rörelse. Jag har valt denna bilden från en supervarm dag i Äskhult när vinden lekte med mitt hår.

 

Om jag vann skulle jag vilja ha detta från Tvspelsweb.se

Sitter här i en koma och vet inte vad jag ska göra. Känner verkligen att det är är dags att göra en uppgradering på min kamera och det är numera det enda jag tänker på. Har kollat på en Nikon D7000 och är helt såld. Vi får se hur det blir, det är ju det där med pengar också, kommer aldrig få medalj för mitt sparande precis.

 

 

Sometime I got to just stop thinking and start relaxing.

Sometime. But not now.

Har blivit en fruktoman! Har ätit frukt regelbundet under en vecka nu och när jag i helgen åt yttepytte choklad så började illamåendet och jag ville bara spy. Uch vad äckligt allt sött känns efter man stoppat i sig det. Bakade igår och även idag, ush ush ush det ångrar jag. Vad jag har blivit anti socker!